Det är Sverige som borde lära sig av Norge

”Varför inte en nordisk union i stället för en europeisk?” Frågan ställdes med entusiasm av min svenske vän. Vi satt på Den Smagløse Café i Odense där vi båda studerade. Vårt sällskap bestod av norska och danska studiekamrater. Alla reagerade på samma sätt: cyniskt och raljant. ”Det är bara en svensk som skulle föreslå något så dumt. Ni vill som vanligt bestämma över oss andra.” Först blev jag ställd. I efterhand tänker jag att jag som svensk underskattade grannarnas lillebrorskomplex, och vad det beror på.

Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård här igång en kulturstrid mellan Norge och Aftonbladet. I övrigt har det varit tyst i Sverige, med något enstaka undantag. Klassiskt svenskt ointresse för våra nordiska grannar alltså. Upprinnelsen till debatten är ett polemiskt inlägg av journalisten Jon Hustads där han kritiserar den norska kulturministern Hadia Tajik med rubriken ”Ikkje min kulturminister” . Det som fick Hustad att reagera var att hon beskrev norsk kultur som en pågående förhandling och process, och antydde att det inte fanns någon specifikt norsk kultur. Ett svar vi också är vana vid i Sverige. Det ogillade dock Hustad, som satte igång en debatt om vad norsk identitet egentligen kan tänkas vara.

Martin Aagård skrev ett mycket kritiskt svar till Hustad under rubriken ”Danskjävlar” som innehöll en vidräkning av norska synder, däribland bristen på en uppgörelse med landets förflutna, med nazismen, och med dagens nationalism. Aagård menade vidare att norsk kulturdebatt var så extrem att den hade refuserats på svenska hatsajter. Stämningen i norska tidningar blev fort hätsk, dels mot Hustad men i synnerhet mot Aagård. Men också mot Sverige.

Det finns mycket att invända mot Aagårds drapor mot Norge och norsk debatt. För det första är Hustad knappast representativ för norsk debatt om nationell identitet och mångkultur. Dessutom påstår Aagård att nynorskan är en del av ett norskt nationalistiskt komplex som kan spåras bakåt till nazistsympatisörerna under 1900-talets första hälft. En stor överdrift, som missar målet. Det bästa och mest sansade mothugget fick han av Aslak Nore i VG som bland annat skrev:

”Husk at norsk kultur for Aagård er lik nynorsk. Hadde han lest moderne forskning om forholdet mellom nazisme og nynorsk, ville han visst at Nasjonal Samling fullstendig mislyktes med å vinne oppslutning i de motkulturelle nynorskområdene. Uten fakta eller argumentasjon antyder han sammenhengen mellom et folkemord og en språklig minoritet. Det er nesten så man ikke tror det man leser. At Aftonbladet har satt dette på trykk, endatil som den «norske kulturens kärna», er en skam.”

Aslak Nores slutkläm uppmanar till eftertanke över vad den gamla storsvenskheten gjort för dagens svenska identitet:

”Og dette minner meg på noe viktig: Ingen, enten der er pakistanere, irakere, nigerianere eller nordmenn, liker å bli pådyttet en like velmenende som historieløs diagnose av egen kultur. Det er postkolonialismens utgangspunkt, og den kan nok være lettere å føle for folk i den gamle randsonekolonien Norge enn i den forgangne imperiemakten Sverige.”

Norsk nationalism sattes på kartan efter tragedin på Utøya. Men inte bara i form av Anders Behring Breiviks paranoida världsuppfattning och makronationalistiska tankar om väst mot islam. För Jens Stoltenbergs tal efter tragedin visade hur god nationalism kan ena ett folk och överbrygga skillnader. ”Vi är ett litet land, men vi är ett stolt folk”, sade Stoltenberg och fick norrmän att känna att ingen terror kan besegra dem. I ett annat sammanhang hade det troligen rönt negativ uppmärksamhet. Men där och då var det tydligt att nationalism kan uppträda på många olika sätt och att alla nationalismer inte är likadana. Breiviks nationalism resulterade i en tragedi, medan Stoltenbergs nationalism samlade Norge och väckte omvärldens beundran.

I programmet Finland är svenskt, som jag skrev om för lite över en vecka sedan här och här,  sätter historikern Dick Harrison fingret på en skillnad i attityden mellan Sverige och de nordiska grannländerna. Om Sverige åker ut ur en idrottstävling börjar svenskar alltid hålla på Finland i stället, men motsvarande händer aldrig i Finland. Samma lojalitet mot grannen uppvisas inte heller i Danmark eller Norge. ”Det är någon sorts problem med Sverige som vi svenskar har svårt att förstå. Det finns ett helt onödigt lillebrorskomplex”, säger han.

Man kan fråga sig hur mycket av den svenska stormaktstiden, då Sverige härjade runt i grannskapet, som spökar i våra nordiska grannars nationella identiteter? Och i vår egen? Den gamla känslan av överlägsenhet från stormaktstiden har kanske bara bytt kostym. Då var den stornationalistisk, i dag är den post-nationalistisk. Eftersom svenskheten inte har behövts på så länge, tycker många att nationell identitet är hopplöst passé, och att den borde vara det för alla andra också. Ni borde inte heller vara stolta!, är förmaningen från Aagård. Ibland är den kanske befogad. Men ännu oftare är det Sverige som borde lära sig av grannarna. Sedan några år diskuteras också svenskheten allt mer i takt med att befolkningens sammansättning fort ändras.

Att förneka att det ens finns en svenskhet har länge varit en typiskt svensk företeelse. Man skulle kunna säga att själva förnekandet av en svensk identitet är en del av den svenska identiteten. Men gränserna, värderingarna och normerna finns där oavsett vad vi säger, vilket jag påpekar i dagens ledare som kommenterar Framtidskomissionens utredning om sammanhållning och rättvisa. I den citeras en uppgiven iransk man om svenskhetens hårda osynlighet:

”Var ligger de här väggarna, de här ”gränserna”, som inte låter mig bli, att känna mig, svensk. Jag vet inte exakt var de ligger. Annars kunde man börja med att riva ner de här väggarna. Under mina tjugo år, jag har varit här i Sverige i 22 år. Och jag har jobbat här i 18 år, men jag har fortfarande inte en enda svensk som jag umgås med.”

Vi förnekar en egen nationell identiet och förvägrar dem som invandrar att integreras och att delta i skapandet av en omdefinierad svenskhet. Samtidigt pekar vi finger åt nordiska grannar som är ärliga med att de har en kultur. De är till och med, ve och fasa, stolta över den! En reaktion så typiskt svensk att jag är böjd att hålla med flera av de norska debattörer som kritiserat Martin Aagård. Överlägset avfärdande är inte den enda möjliga reaktionen när man diskuterar nationalism. Som Stoltenbergs tal efter Utøya visade finns det en sund stolthet – en god nationalism – som kan förena människor. Där kan Sverige lära sig av Norge.