X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Jag vet inte vad det är för sorts småstadskomplex som Twitter lider av som gör att så många i detta forum alltid känner sådan vild lust att framhäva när personer några snäpp över ”vanlig tjomme” väljer att nyttja Twitter för, tja, kommunikation. Igår skrev Göran Hägglund på Twitter att han skulle avgå cirka tre minuter innan han uttalade samma ord in i en mikrofon inför ett samlat medieuppbåd. Detta föranledde otaliga kommentarer, analyser och därtill uppmaningar till hans partiledarkolleger att bli lika bra på Twitter som Hägglund. Ja, det var nästan som om dagens viktigaste händelse inte var själva partiledaravgången utan att den hade hänt på Twitter först! Haha! Han valde oss! In your face, töntiga afk-värld!

Det finns många kompetenser man önskar sig hos partiledare och politiker, men jag måste säga att mad skillz på Twitter inte ens kvalar in på min topp tio. Det är inte att jag ogillar Hägglunds twittrade gärning, han har varit ett nöje att följa och jadå, han har varit bra på det. Men det där är inte en kompetens, det är en läggningsfråga. En del är kommunikativa och passar väl in på Twitter och Hägglund är en sådan person. Andra är inte det och då ska de inte tjatas dit av journalister som har fått för sig att twitternärvaro är ett viktigt grundkrav för statsrådspost eller ett partiledarskap.

 

Det intressanta är också att Twitter i detta avseende är den enda av de sociala medierna som har den här sortens inbyggda självkänsla. Förhållningssättet till Twitter är i detta avseende mer likt förhållningssättet bloggosfären som det var under denna sfärs mest glansiga dagar. Då var det också ett ständigt fokus på huruvida politiker ”fattade” bloggvärlden eller inte. Gjorde man inte det var man hopplöst ute och ens fjantiga försök till kommunikation värda blott stön och ögonrullningar. Idag måste man istället ”fatta” Twitter. När jag häromdagen, på Twitter, förfäktade åsikten att det inte var en stor sak att Hägglund berättat om sin avgång där först fick jag omedelbart mothugg. Jodå, det var det. Att twittra ut ett avgångsbesked är mindre traditionellt än att hålla presskonferens. I och med sin tweet gav Hägglund prov på nytänkande, vilket är viktigt om man vill ”nå ut”. Jag förstår inte detta över huvud taget. Skulle ledaren för ett av riksdagspartierna skulle ha svårt att nå ut med ett avgångsbudskap? Njae, inte så troligt va? Däremot är det förstås en schysst service till alla de journalister som inför presskonferensen höll ett vakande öga också på Twitter, så är det förstås.

Och det är ju just Twitter som föranleder såna här kommentarer. När partiledare och politiker meddelar sig på Facebook är det liksom ingen som pratar om att ”fatta Facebook”. Vi förhåller oss inte till Facebook som vore det ett alldeles speciellt kommunikationssätt som bara de som knäckt koden kan hantera. Inte heller Youtube behandlas som en magisk plats som bara häftiga invigda begriper.

 

Men, som någon kvicktänkt twittrare sa, det mest följdriktiga vore ju ändå om avgångsbeskeden kom på LinkedIn. En subtil liten vinkning när posten flyttas från nuvarande till tidigare jobb på meritlistan.

Ett lite mer utmanande avgångsbesked vore annars SnapChat, appen där budskapet bara kan betraktas en stund, men inte sparas. Används lämpligen av veliga partiledare som vill ha ångervecka. Den mer beslutsamma textar ”#I QUIT!” på en skylt och gör en klassisk instagramgrej, med hashtag och allt. Vill man gå ännu långsammare fram sker avgången lämpligen på Google+. Eller ta en mjukstart och bjud in dina närmaste till en Hangout. Lycka till!

 

 

 

Arkiv