Annons

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Miljöpartiet i Stockholm föreslår ”utbildade genuspedagoger i Stockholms alla förskolor”, och avsätter ett antal miljoner i den gröna skuggbudgeten för detta. ”För att uppnå jämställdhet behöver samhället bryta föreställningarna om vad som är manligt och kvinnligt tidigt”, skriver partiet i ett pressmeddelande.

”Politiken ska skapa förutsättningar för ett samhälle där vi utgår från individ och inte förlegade föreställningar om kön”, säger Per Bolund (MP), oppositionsborgarråd i Stockholms stad.

Men de föreslagna åtgärderna torde inte räcka till för att uppnå målet. Inte ens i den mest miljöpartistiska av världar tillbringar barnen mer än åtta timmar om dagen i förskolan. Oftast, snarare, är barnen där kortare tid.

Väl hemma lär barnen åter utsättas för ”förlegade föreställningar om kön”, i synnerhet den förhistoriska rest som ännu har både en mamma och en pappa. En seriöst syftad politik gör därför inte halt vid förskolan.

Så här i efterdyningarna av den ekonomiska krisen är det kanske orimligt att budgetera för en genuspedagog i varje hem, men ett uppnåeligt mål borde i alla fall vara en genuspedagog i varje trappuppgång. Med så kallade genus-portvakter kan Olle motas i grind såväl vid leken på gården som i vardagsrummet. När helst man skönjer ideologiska avvikelser från den statligt sanktionerade genusuppfattningen kan man då ropa på hjälp från portvakten.

Tillgängligheten till genuspedagoger får inte bli en klassfråga. Det ska inte vara svårare än när en glödlampa går sönder i trapphuset. Idag är det väl ingen som skulle komma på den individualistiska tanken att byta glödlampa själv? Nej, idag ringer man portvakten, så att problemet löses på ett sätt som kan accepteras av kollektivet.

Omställningen av samhället kommer inte att bli någon tebjudning. Om det är vi alla överens. Stora utmaningar ligger framför oss. När staten kontrollerar barnen åtta timmar på genusdagis och åtta timmar genom genusportvakterna, återstår ändå åtta timmar. Och vem törs ens tänka på vad barnen drömmer om när de helt saknar tillsyn?

Problematiskt är här att barn tenderar att drömma om sådant de upplevt. För små barn utgör amningen fortfarande en avsevärd del av minnesbanken, något som tenderar att reproducera ” föreställningarna om vad som är manligt och kvinnligt” i flera år. Förhoppningsvis kommer Vänsterpartiets och Lars Ohlys visionära bröstpumpspolitik att kunna åtgärda den värsta felprogrammeringen, så att barnen får veta att även pappor kan amma.

Men samhället skulle kunna göra mer än så. En modern elektronisk väckarklocka kostar bara någon tia idag. Om inköpet finansierades kollektivt via skattsedeln skulle varje småbarnsförälder snabbt kunna utrustas. Den exakta inställningen kommer förstås att variera mellan olika personer, men föräldrar kan då till exempel sätta sina klockor på alarm var trettionde minut, för att förhindra att barnen sjunker in i den ideologiskt förrädiska drömsömnen.

Det är möjligt att vissa kommer att skratta åt Miljöpartiets genuspolitik, precis som de skrattade åt MP-förslaget om clowner i äldreomsorgen. Men en visionär politik kan inte vara som en vindflöjel.

Tvärtom är det viktigt för samhällsdebatten med politiska förtrupper. Vänsterpartiets bröstpumpar och Miljöpartiets obligatoriska genusdagis bryter mark inom oppositionen. Vi kan redan nu se hur Socialdemokraterna som en följd börjar göra upp med sina förlegade föreställningar om kön; i partiledarvalet, exempelvis, har man redan kommit halvvägs och helt skrotat kvinnokönet.

Det är Alliansen som står i vägen för en skön ny värld. Södermalms hipsterväljare kan inte ha fel. Miljöpartiet i Stockholm pekar ut framtiden, och den börjar på ditt dagis.

Arkiv