Annons

Ledarbloggen

Ledarredaktionen

Ledarredaktionen

Med anledning av op-ed-artikeln Fracking räcker till framtiden (8/6), har kommentarer inkommit och publicerats av Lars Almström, Klimatsvaret – CCL Sverige (10/6)Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom (10/6)Henric Lassesson, Ekologistas (11/6) och Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet och chef för Stockholm Resilience Centre (16/6). Nedan svarar Bjørn Lomborg:

 

Jag skrev på SvD:s ledarsida (8 juni) hur fracking kan vara ett huvudspår till säkra både Europas energiförsörjning och samtidigt reducera koldioxidutsläppen väsentligt. Det är positivit att många har läst argumenten, och velat delta i diskussionen. Det är dock påfallande att många av argumenten mot fracking är av reflexmässig karaktär, snarare än faktiska argument. Därför är jag glad att SvD gett mig möjligheten att set the record straight. På grund av det stora antalet kommentarer har jag varit tvungen att prioritera, och svarar här professor Johan Rockström – han återgav också huvudpoängerna från de flesta andra kommentarer.

Rockström menar först att jag – felaktigt – säger att förnyelsebar energi utgör enbart 1,3 procent av Europas energiförsörjning. Nej, det kan man inte läsa i min artikel. Jag skrev att “Europa får bara 1,3 procent av sin energi från förnybara energikällor som sol- och vindkraft, medan 75 procent kommer från fossila bränslen och huvuddelen av resten från kärnkraft.” Som jag skriver kommer de 1,3 procenten från sol och vind, och i sitt inlägg visar Rockström att han egentligen mycket väl vet detta.

Rockström poängterar istället att ”även i Tyskland, världens 4:e största ekonomi, står sol och vind för ca 25 % av elförsörjningen.” För det första är talet 21 % (från IEA Electricity 2013, pII 25), men kanske långt viktigare är att den största delen av Tysklands energikonsumtion sker utanför elektricitetssektorn, därför är detta tal utomordentligt vilseledande. Koldioxidutsläppen är ju en produkt av hela energikonsumtionen, inte bara elkonsumtion. Sol och vind i Tyskland utgör endast 2% av den totala energikonsumtionen i Tyskland. Men detta tal låter såklart inte lika imponerande.

(http://www.oecd-ilibrary.org/energy/data/iea-renewables-information-statistics/world-renewables-balance_data-00468-en?isPartOf=/content/datacollection/renewab-data-en)

Därefter kritiserar Rockström mitt uttalande om 8% från sol och vind i Europa i 2035, och motsäger detta med prognosdata för hela världen. Det hade hjälpt om Rockström läste att jag tydligt skrev att detta gäller för ”Europa”.

Johan Rockström lyfter sedan fram ett ofta förekommande argument i energidebatten. Subventioner av fossila bränslen uppgår till 500 miljarder USD om året. Skrapar vi på ytan visar det sig att så gott som inga av dessa subventioner existerar i västvärlden. 12 länder står tillsammans för mer än 75% av världens subventioner till fossila bränslen. Toppar listan gör Iran, 82 miljarder USD, följt av Saudiarabien, 61 miljarder USD. Ryssland, Indien och Kina spenderar 30 till 40 miljarder USD var, och Venezuela, Egypten, Irak, UAE, Indonesien, Mexico och Algeriet utgör resterande. Subventionerna är ett sätt för regeringarna i dessa länder att köpa politisk stabilitet genom billig energi. Självklart borde dessa subventioner avskaffas (jag är faktiskt i New York denna vecka för att prata med med FN-ambassadörerna om att detta vore en utomordentligt bra idé). Men bara för att den fattiga världen slösar bort $500 miljarder, gör det inte till en bra idé att vi slösar bort $100 miljarder.

933974_10151709238443968_1863914099_n

Rockström skriver vidare, att ”analyser från USA visar på tveksam ekonomi för skiffergas”, bekvämt utan referens. Detta är bara önsketänkande – kanske den enklaste illustrationen på varför detta inte stämmer, är att priset på gas har fallit dramatiskt i USA (till fördel för ekonomin), medan det har stigit i EU och Japan.

En grundlig analys av fördelarna för USA visar att fracking har producerat 2.1 miljoner jobb och $283 miljarder i BNP per år. (http://www.bloomberg.com/news/2013-09-04/fracking-boom-seen-raising-household-incomes-by-1-200.html)

Rockström skriver – igen bekvämt utan källa – att ”flera studier, bland annat från EPA” skulle visa att skiffergas är lika dåligt för klimatet som kol, för att mellan 2-6% av gasen läcker ut. Nej, dessa tal stammar från en gång på gång diskrediterad artikel från 2011 (se https://www.facebook.com/bjornlomborg/posts/10152007534543968.) EPA anslår läckaget till 0,47% och den största studien visar att läckaget är 0,42%. (Table 2, http://www.pnas.org/content/early/2013/09/10/1304880110.full.pdf)

Rockström hävdar att jag inte ”tar inte upp några av de andra stora kostnaderna för ”fracking” av skiffergas” fastän jag naturligtvis diskuterade dessa i min artikel och också skrev att detta är anledningen till att vi behöver ha noggranna och hårda regleringar av fracking.

Slutligen provar Rockström en smula kreativt att hävda, att det faktiskt inte är någon som betalar extra i Tyskland. Men fakta är lite i vägen. Elpriserna för tyskarna har stigit med 80% sedan 2000 (https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10152368563933968). Enbart i år betalar tyskarna €23,6 miljarder för mycket (https://www.facebook.com/bjornlomborg/posts/10152016752848968). Rockström skriver att sol och vind reducerar marginalkostnaderna (vilket tekniskt sett är korrekt), men glömmer att ge erkännande till att genomsnittskostnaderna ökar dramatiskt.

Rockström ogillar fracking, och gillar sol och vind. Så därför är det inte underligt att han ville önska att sol och var billiga samt reducerade en massa koldioxidutsläpp, medan fracking var dyrt och sämre för klimatet än kol.

Men offentlig debatt berikas inte av önsketänkande. Faktum är att EU använder mer $40 miljarder om året till subventioner av sol och vind, och har reducerat koldioxidutsläppen långt mindre än vad USA har uppnått med fracking, medan de har tjänat $283 miljarder. Denna grundläggande poäng har Rockström helt enkelt inte kunnat utmana.

Bjørn Lomborg, chef för Copenhagen Consensus Center och adjungerad professor vid Copenhagen Business School.

Översättning: Roland Mathiasson

Arkiv