X
Annons
X

Ledarbloggen

Naomi Abramowicz

Naomi Abramowicz

För ett år sedan publicerade den välrenommerade tidskriften The Economist artikeln ”The Nordic countries – the next supermodel”. Inte nog med att vår lilla del av världen fick en lång text tillägnad sig, vi figurerade på omslaget (om än i form av en blondlockig viking).

Och artikeln då? Den beskrev vad som har gjort de nordiska länderna framgångsrika och hur andra länder kan lära av oss. Bland annat nämndes hur vi på ett lyckosamt sätt har förenat kapitalism med en stor och effektiv stat. Och att vi dessutom ligger i topp i mätningar som rör hälsa och lycka.

Nog blev vi malliga. För även om vi ofta och gärna kritiserar Sverige är vårt självspäkeri en fasad. Vi vet ju innerst inne att vårt sätt är rätt.

Men alla sväljer inte idén om nordens förträfflighet. I måndags sågades den nordiska supermodellen vid fotknölarna av The Guardian-medarbetaren Michael Booth, vars bok The Almost Nearly Perfect People – The Truth About the Nordic Miracle publiceras i dagarna. Norges, Danmarks, Finlands, Islands – och Sveriges problem avhandlas för sig med humor och viss sälta.

Booth gör en inledande observation om Sverige som är mycket träffande: hans kritiska synpunkter bleknar i jämförelse med de okvädingsord som vi själva riktar mot vårt land. Och visst är det så, i hur många andra länder skulle ett sådant ord som ”osvensk” kunna vara en komplimang? ”Un-American” har knappast samma klang i USA.

Men att höra kritik från en utomstående kan ge nya infallsvinklar. Och det kan vara särskilt intressant att höra vad de finner mest iögonfallande.

Booth pekar bland annat på hur svenskar isolerar sig från varandra och gör vad som helst för att slippa dela hiss med någon annan, att acceptansen för tårar till och med på begravningar är mycket låg och att meningsskiljaktigheter inte får stå i vägen för att uppnå konsensus. Han går så långt som att kalla oss för ett modernistiskt totalitärt samhälle – ett nordens Kina. Därtill ger han en känga till vår besatthet vid jämlikhet och vår tendens till konformism. Elit är ett fult ord. I skolan ska begåvade barn hållas tillbaka till förmån för de som inte har det lika lätt för sig.

Mycket av det som Booth räknar upp stämmer. Vi håller oss gärna på behörigt avstånd från varandra. Få saker är så irriterande som när en främmande människa sätter sig bredvid en på bussen när det finns ett ledigt säte i närheten. Visst, vi lever i ett konsensussamhälle. Det skulle nog få säga emot (annat vore opassande med tanke på vår strävan efter konsensus). Och vi är allt för rädda för känsloyttringar, i det avseendet skulle nog fler av oss kunna bete oss mer osvenskt på en regelbunden basis.

Våra svenska egenheter må vara irriterande, speciellt för en utomstående som inte ser deras diskreta charm, men har de en negativ inverkan på vårt samhälle?

Farligast är nog jantelagen som säger att ingen ska vara bäst, utan alla ska vara lika bra. I det avseendet är vi långt ifrån lagom. I få samhällen görs ödmjukhet på gränsen till självutplåning till en konstform.

Det kan nog kosta oss i framtiden. Jantelagen har en normerande effekt inte bara när det gäller mer triviala frågor som hur vi diskuterar våra bedrifter, utan även när det gäller ödesfrågor såsom skolan.

Sedan resultaten från Pisa-mätningen kom i slutet av förra året har många uppehållit sig vid hur den svenska skolan ska förbättras. Som vår utbildningsminister Jan Björklund ständigt påminner oss om måste vi rusta oss inför de utmaningar som en globaliserad värld innebär. Det förutsätter en god skola, en skola där flit och hårt arbete premieras. Där duktiga elever utmanas i större utsträckning.

Hur ska vi kunna konkurrera med andra länder när det gäller sådant som innovation och forskning om lagom är normen och ingen får förhäva sig?

Den grundläggande tanken, det vill säga att ingen ska lämnas efter i skolan, är hedervärd. Men det bör inte innebära att andra mer begåvade hålls tillbaka. I detta avseende vore lagom mycket Sverige mer lagom.

Det är nog nyttigt för oss att betrakta Sverige utifrån ibland. Trots att självkritik är en nationalsport ser vi sällan det som en utomstående betraktare gör.

Arkiv