X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Äktenskapsdimensionen är frånvarande i svensk debatt, skriver jag i dagens text. Det stämmer om man jämför med den amerikanska, men helt renons på äktenskapsvinkeln är vi ändå inte. Faktum är att Bo Rothstein har producerat en  del intressant i ämnet. Det har inte satt så djupa avtryck som man kunde förvänta sig, kanske eftersom Rothstein lider av ”kronisk felbeköning”, vem vet. I slutet av min text skriver jag följande:

”I amerikansk debatt är synen krassare. Mannens roll som huvudförsörjare är ofta ett självklart ingångsvärde när amerikanskor diskuterar framtida partner. Inte sällan för att de har en förväntning om att kunna luta sig tillbaka och fokusera på hemmet. Därmed söker de också någon som kan möjliggöra detta.

Men så gör minsann ingen i Sverige, och därför saknar vår debatt äktenskapsdimension och handlar mer om vad arbetsmarknaden tvingar kvinnor till. Eller?”

 

Ja, slutet är något lakoniskt. För det är klart att även om vi inte har för vana att tala lika öppet om att en del kvinnor faktiskt aktivt söker möjligheten att bli försörjda så sker det givetvis även här. Och den vanan reproducerar ojämlikhet, vilket Rothstein beskriver i den vetenskapliga artikeln The Reproduction of Gender Inequality in Sweden: A Causal Mechanism Approach, nedan sammanfattat i ett abstract:

”In 1996 the UN declared Sweden to be the most gender-equal country in the world. However, women still take much more responsibility for children and domestic work than men do, leading to the reproduction of gender inequality in the labour market and in society at large.

A causal mechanism is used to analyse this phenomenon, starting from the observation that men are on average three years older than women and thus already have a stronger position on the labour market when a heterosexual couple is formed. This increases the risk that the woman will lose the first negotiations on how to divide household and wage labour when they have children. This will in turn lead to increasing returns for the man, increasing the risk that she will lose subsequent negotiations about the division of labour. What seems to be a rational arrangement for both (increasing the total income for the family) results in the reproduction of gender inequality.”

Rothstein har även uttryckt samma sak på svenska, tex på DN Debatt under rubriken: ”Den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt”.

Frågan är vad och om något ska göras åt denna befolkning som envisas med att reproducera ojämlikhet via partnerval? Tja, man kan göra som Sheryl Sandberg och den amerikanska debatten ge lite äktenskapliga råd, förstås, men i övrigt? En djärv tanke är att inte göra så mycket mer än det och lämna någonting över till individerna som gifter sig.

 

Rothstein lyfte för övrigt en angränsande diskussion nyligen i sitt bidrag till en debattantologi i Framtidskommissionens regi. I texten ”De som inte har, inte älskar och inte är” (pdf) tecknar han först den bild vi redan känner till, nämligen den av hur det går successivt allt sämre för pojkar i skolan och hur detta i sin tur leder till att könsfördelningen blir allt skevare i den eftergymnasiala utbildningen.

Vad har det med äktenskap att göra? Jo:

”Man kan utgå från att en avsevärd del av de pojkar och unga män som misslyckas i skolan, varav många har invandrarbakgrund, sannolikt kommer att vara förlorare på en allt mera konkurrensinriktad arbetsmarknad där kraven på kompetens kommer att öka. De kommer antingen att få nöja sig med otrygga och lågbetalda lågstatusjobb eller så kommer de helt eller delvis att sakna fast förankring på arbetsmarknaden. Till detta kommer emellertid ytterligare en sak, nämligen att de också riskerar att i stor utsträckning bli ensamstående. Statistiken, både i Sverige och internationellt, är nämligen entydig – när det gäller att välja partner ratar kvinnor i allmänhet män som har lägre utbildning än de själva och/eller som står under dem på den etablerade yrkessociala rangskalan.

 

Ja, för en man utan karriärframgångar är frånvaron av partner och familj ett reellt hot. För kvinnor utan jobb är sambandet inte alls lika obönhörligt:

”För män mellan 25 och 45 och som har ett akademiskt yrke är sannolikheten för att leva i ett hushåll med barn omkring 73 procent men för män med ett LO-yrke sjunker detta till 50 procent och för män som är arbetslösa eller långtidssjukskrivna sjunker siffran till 23 procent. För kvinnor i denna åldersgrupp saknar emellertid ställning på arbetsmarknaden helt koppling till sannolikheten att leva i ett hushåll med barn – den är konstant omkring 75 procent.15 Av de män som av SCB klassificeras som arbetare är 36 procent ”ej samboende” medan siffran för kvinnor i denna kategori är 23 procent. För de som av SCB klassificeras som ”tjänstemän på mellannivå” är det ingen skillnad mellan män och kvinnor – 23 procent av båda könen lever som ”ej sammanboende”.

Sammantaget: för män är position på arbetsmarknaden en stark faktor bakom möjligheten att leva i en familj med barn och att vara sammanboende, för kvinnor saknar position på arbetsmarknaden härvidlag betydelse.16 Också att vara arbetslös eller av andra skäl stå utanför arbetsmarknaden har obetydlig effekt för kvinnor när det gäller att vara gift/sambo eller leva i ett hushåll med barn. För män är det emellertid precis tvärtom, att vara utanför arbetsmarknaden ökar dramatiskt risken för att de skall vara ensamstående.”

 

Framtidsutmaning är en underdrift i sammanhanget, men det är en synnerligen läsvärd – och oroväckande – text. Kan köpas som e-bok eller på papper.

Arkiv