Annie Lööf tog den smala vägen. Många hade gissat att den nya centerledaren skulle avstå från att axla Maud Olofssons mantel på näringsdepartementet och ta över som miljöminister i stället. Den posten är inte heller någon sinekur, men det hade kunnat bli mer tid över till det nog så krävande uppdraget som partiledare.
Men nu gjorde hon inte så. Hon lät bara lindra arvet från Olofsson genom att energifrågan förs över till ministerkollegan Anna-Karin Hatt. Det är ett begripligt beslut.
Innehavet av den tyngsta ministerportföljen innebär att hon leder sitt parti från täten. Att ge posten som näringsminister till någon annan hade varit att bygga upp en rival. FP:s och KD:s partiledare leder tunga departement och Lööf vill inte uppfattas som lättviktigare. Och så ligger företagandefrågorna Lööf varmt om hjärtat, och det är viktigt att ha väldigt roligt när man ska slita väldigt hårt.
Som näringsminister har Maud Olofsson ofta haft finansdepartementet snarare än Socialdemokraterna som huvudmotståndare i det dagliga arbetet. En hel del av det som i realiteten är näringspolitik kostar pengar på kort sikt och finansen har sagt nej och åter nej. Här kan Lööf ha bättre tur. Skuldkris och begynnande lågkonjunktur gör att arbetslösheten kommit tillbaka högt upp på dagordningen och regeringen behöver idéer nu när Amsåtgärderna når vägs ände och det ser mörkt ut för nya jobbskatteavdrag.
Det glunkas om en ny lyhördhet inför näringspolitiken på finansen. Tag inte ut något i förskott, men det är möjligt att Lööf – med sin energi, kommunikativa förmåga och tur med tajmningen – kan nå resultat där Olofsson högg i sten. Det vore värdefullt på många sätt.
Miljöminister Lena Ek må vara ny i regeringen, men hon är en politisk ringräv som arbetat i kommunhus, riksdag och EU-parlament. Hon möter inte minst pedagogiska utmaningar. Alliansens miljöpolitik har inte varit så pjåkig i sak, men Andreas Carlgren har inte lyckats att ge den en tydlig och självständig profil. Alltför ofta har den kommit att ses som en snålare variant av MP:s gröna drömmar.
Men i det borgerliga ligger att prioritera och visa realism, och det ska man vara stolt över. Där ingår också att se människan som en aktiv brukare av naturen, inte som en utomstående betraktare som inte får bryta ett grässtrå. Eks politiska meritlista tillsammans med hennes personliga erfarenheter från hav och skog gör henne väl rustad att få en sådan linje på plats. Som ett mer aktivistiskt projekt skulle kampen mot det vettlösa subventionerandet av utfiskningen vara ett utmärkt val.
