Widar Andersson på S-märkta Folkbladet har skrivit en ledare innehållande ett stycke som är en vansinnigt viktig kritik av ett socialdemokratiskt drag. Kritiken är sådan att om jag framförde den skulle den avfärdas enkelt, men den blir – hoppas jag – desto mer lyssnad på när någon i de egna leden faktiskt yppar dem. Jag citerar en ganska lång bit, hela texten kan läsas här.
”Vi är medborgarnas företrädare, sa Håkan Juholt i sitt tal. Ambitionen är det inget fel på. Men det är medborgarna som bestämmer om hur, av vem och på vilka områden som de vill låta sig företrädas. Två val i rad har medborgarna sagt tack men nej tack till det Socialdemokratiska företrädarskapet. På sikt vore det klädsamt med en gnutta ödmjukhet inför detta faktum. Det hjälper föga att citera Olof Palme när han i ett tal för drygt 25 år sedan slog fast att Socialdemokraterna står för det ”ljusa och goda”. Det är i betraktarnas ögon som onda och goda sorteras upp. Egenheten att se sig själva som de ”goda” är ett särmärke för Socialdemokratin. Liknande tendenser finns hos Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Men S är mästare i grenen. Självbilden är inte helt problemfri. Sikten kan skymmas och omdömet kan slinta när politik skapas utifrån sådana moraliska utgångspunkter. Risken för one-size-fits-all-lösningar är uppenbar. Det goda har inte fel. Det goda ska ut till alla. För att bli lite teoretisk vill jag varna för att medborgarna uppfattas som objekt som ska översköljas av det goda i stället för som subjekt som vill forma sina goda liv lite mer efter eget huvud.”
Katrine Kielos tangerar samma sak här när hon poängterar att det kanske inte är en toppenidé att ha som strategi att tala om för folk att ”den Reinfeldt de röstat på i två val i själva verket är ond”.
Och apropå Aftonbladet så noterar jag även att många högerprofiler nu kan andas ut. Diagnosen från Bladets ledarblogg är att såväl Johan Ingerö som Sofia Arkelsten har fullt fungerande hörsel. Måste kännas skönt att få det svart på vitt att man både kan höra och förstå vad man hör! ;-)
