Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Det fanns ett mycket tillkämpat ögonblick av medvetet missförstånd i partiledardebatten för några veckor sedan. Det var när Jimmie Åkesson ansträngde sig till det yttersta för att ”missförstå” Jan Björklund  (Se anförande 54, 63 samt 64) och i sin replik anklagade honom för att ”jämföra Tranåsbor med islamister”, vilket snarare var motsatsen till vad Björklund nyss hade sagt i sitt anförande där han lyfte vikten av att bekämpa terrorism, men inte på bekostnad av det öppna samhället.

Nyss hade Jimmie Åkesson tackat den avgående Mona Sahlin för inspirationen och till och med tillskrivit henne sitt eget parti som ett Sahlins politiska arv. Han var den som var minst erkännsam i sina kommentarer till Sahlin, helt klart. Men frågan är om han inte är den som kommer sakna henne allra mest. Med Sahlin har den slutgiltiga kopplingen till den socialdemokratiska utflykt som kröntes med Masoud Kamalis enmansutredning tagit slut. (Förmodligen) Det är en utveckling som Sverigedemokraterna förlorar på. För dem hade det förmodligen varit bättre om de gamla debatterna hölls vid liv.

Okej, visst. Pladdrifieringen av de här frågorna (identitetstjatandet, ”vem är egentligen terrorist-dissekerandet…) märks visserligen fortfarande, men det är i allt högre utsträckning prat förvisat till kultursidorna.

Hur mycket Jimmie Åkesson än önskar sig det så kommer Jan Björklund aldrig bli motståndaren som relativiserar eller bagatelliserar terrorism och extremism. Det är förmodligen lite jobbigt för ett parti vars nisch bygger på att man ska kunna peka på etablissemanget och säga att de sitter aningslösa i riksdagens skyddade verkstad och blundar för verkligheten. Lite av den retoriken syns i dagens DN Debatt, och den besvaras bra av LUF:s Adam Cwejman, under rubriken ”Jimmie Åkesson försöker stjäla vår politik”.

Cwejmans svar är bra inte minst därför att han inte slår på autopiloten och börjar gasta om Åkessons människosyn. Det hade nämligen verkat ganska fånigt att göra det, med tanke på att det inte finns särskilt mycket att anmärka på i Åkessons text. Det mesta han talar om är antingen befintlig politik, vardagsmat eller självklarheter. Talande nog är det väl egentligen mest Åkesson själv som beskriver budskapet som särskilt kontroversiellt. I övrigt har få reagerat under dagen. Och varför skulle de? Det är klart vi ska hålla koll på radikala och extrema grupper!

LUF-ordföranden skriver i slutet av sin text att:

”Men det finns knappats någon som trivialiserar hotet från islamismen, än mindre den våldsbejakande organiserade delen. Tvärtom, vill vi i Alliansen bekämpa den, såväl som andra former av extremism. Vi vill stå upp för de demokratiska och öppna värderingar som hör hemma i Sverige och det är knappast någon nyhet. Åkessons sparkar upp en öppen dörr och borde inse att han är irrelevant.”

Det är en sanning med modifikation. Nog finns det folk som trivialiserar. Jag blev själv trött på dylika tendenser alldeles nyligen. Men det är viktigt att hålla isär äpplen och päron. Trivialiserande kommentarer i debatten, i det stora snackhavet, är en sak. Trivialisering i politiken, där saker faktiskt görs och händer, är en annan. Och det senare tror jag faktiskt att vi till stor del är förbi. Vilket kanhända innebär att vi kommer att få se fler medvetna missförstånd framöver.

Arkiv