Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Johan Ingerö

Johan Ingerö

För ett par år sedan var Kristdemokraterna ett utskällt parti. Trots att Göran Hägglund som socialminister har medverkat till att den svenska abortlagstiftningen nu är liberalare än under Göran Persson (genom att utländska kvinnor har fått rätt att göra abort i Sverige) har bilden av partiet som ”kristen höger” suttit kvar.

I dag är Kristdemokraterna snarast ett utskrattat parti, vilket naturligtvis är mycket värre. Att ha fiender är inte nödvändigtvis problematiskt. Att inte tas på allvar är det. Mats Odells besked, att han utmanar Hägglund om partiledarskapet, reser intressanta frågor. Odell är partiets gruppledare och därmed partiledarens handgångne man i riksdagen. Det samarbete som måste ske mellan parti- respektive gruppledare lär nu försvåras betydligt.

Än värre är dock de mindre seriösa kandidaturerna. För någon tid sedan började Lars Adaktussons namn dyka upp i spekulationerna. Och inom loppet av sexton timmar har Marcus Birro hunnit med att både offentliggöra och dra tillbaka en egen kandidatur – det senare efter att ha hotats med sparken av uppdragsgivaren TV4. Vi talar alltså inte om bokstavsvänstern, eller om Nationaldemokraterna. Vi talar om ett etablerat regeringsparti, med ansvar för bland annat sjukvårds- och bostadspolitiken, som inför våra ögon har förvandlats till ett skämt.

Nå, Odells kandidatur lär trots allt visa sig mer seriös än Birros. Vilket är mer än vad som kan sägas om vissa av reaktionerna på den. I Aftonbladet skriver Ingvar Persson ned Odell, vilket naturligtvis är rimligt från hans perspektiv. Men han väljer även att hacka på Odell för hans ålder, och det är inte rimligt. Mats Odell är född 1947, vilket innebär att han tillhör en av de största generationsgrupperna i Sverige. Och det är en grupp som i allt väsentligt saknar representation i toppolitiken. Jag hörde till dem som försvarade Annie Lööfs ålder när hon nominerades till C-ledare, men jag måste ändå reagera på uppfattningen att en 28-årig partiledare skulle vara mindre märkligt än en 64-årig dito.

I det här avseenden är Sverige – och Ingvar Persson – extremt. Det finns säkert rimliga skäl att avvisa tanken på Odell som partiledare. Men hans ålder är inte ett av dessa. Sverige är tvärtom fullt av pigga och energiska silverrävar som måste undra varför deras jämnåriga automatiskt sållas bort från partiledarval och andra maktprocesser. Det är inte uteslutet att de rent av kan tilltalas av tanken på en äldre partiledare.

Arkiv