”Hej skattebetalare! Hur känner du inför det faktum att en del av dina och våra gemensamma pengar subventionerar verksamheter som den här?”
Med denna kommentar postade en vän på Facebook länken till French Maid Service i Sverige, den länk som just nu far som en löpeld genom de sociala medierna. På Twitter postades samma länk, okommenterad och som varandes ett faktum, av bland annat en ledarskribentskollega på Aftonbladet och många andra mediepersoner med mängder av följare. Som i sin tur postade länken vidare. Fan vet hur många svenskar som just nu lever i föreställningen att man kan köpa hem en liten dammvippeförsedd stripposering via nämnda företag och göra skatteavdrag för det.
Det kan man förstås inte. Företaget finns inte, det är en fejk, sannolikt avsedd att fungera lite som dirty campaign mot rut-avdraget. Men att företaget inte finns är inte bevis nog, invänder alla de som postat länken som bevis för Alliansens allmänna uschlighet. Frågan är ju om detta företag skulle kunna finnas och om vi då skulle kunna göra avdrag för denna tjänst. För i så fall är ju Alliansen uschlig ändå, som banat väg för sån här eventuell skit som skulle kunna finnas.
Okej. Låt oss ha den stora skulle kunna-debatten. Skulle det kunna hända??
Ett bra sätt att kontrollera saken är att ringa Skatteverket, så det gjorde jag. Pia Blank Thörnroos är rättslig expert på skatteverket och hade redan pratat med SVT när jag ringde. (Grattis till er kampanjmakare som skapade sajten!) Och nej, French Maid Service i Sverige skulle inte godkännas för rut-avdrag. Den tjänsten är snarare att betrakta som posering eller liknande, säger hon.
Däremot är det förstås svårt för Pia Blank Thörnroos att säga att aldrig någonsin, aldrig någonstans skulle det kunna hända – i den meningen att Skatteverket inte har ett helt regelverk kring vad anställda i städbranschen får och inte får ha på sig. ”Kläder kan vi ju inte lägga oss i”, konstaterar hon. (Det är ur denna lilla källa vänstern kommer ösa när denna sajt blir nyhet och debatt…)
Men, säger jag, när det som i detta fall, är uppenbart att affärsidén näppeligen är städningen, utan kläderna på städerskan. Då är avdrag tveksamt?
Ja, säger Pia Blank Thörnroos.
Frågan vi ska ställa oss, när vi nu leker skulle kunna-leken, är alltså: Om ett företag sålde städtjänster med städerskor iförda små heta french maid-outfits, skulle någon enda människa kunna uppfatta städningen – inte kläderna – som kärnverksamheten och affärsidén? Det tror inte jag.
Låt mig ta ett övertydligt exempel som kanske illustrerar det hela bättre. Om jag sålde böcker gjorda av guld skulle Skatteverket rimligen beskatta dem som just guld, inte med bokmoms.
Jaja, säger flera som köpte hoaxen. Att så många går på fejken betyder väl också något? Att vi inte kunde skilja lögnen från verklighet, säger nog ändå något om samtiden. Nja, säger jag. Vi kan också vända på steken och säga att lögnens framgång säger något om dem som går på den…
Fejksajten French Maid Service i Sverige är vänsterns motsvarighet till illvilliga rövarhistorier av typen ”rika flyktingar som kör Mercedes”. Lögnen funkar eftersom det finns en målgrupp som VILL tro på den för att den bekräftar deras föreställningar om hur världen är beskaffad. I detta fallet världen som styrs av en galen borgerlighet som vill skattesubventionera poserande strippor.
Att man går på lurigheter kan man inte alltid hjälpa, visst.
Men om du gick på detta – eller ännu värre fattade hoaxen men glatt spred lögnerna ändå – bör du nog reflektera lite över om det inte skulle kunna skada samhällsdebatten att bidra till illvillig mytbildning?
