Häromdagen skrev Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni en debattartikel på Brännpunkt. Den handlade om kärleksinvandrare, vilket i klartext primärt betyder det som i folkmun kallas ”importfruar”. Denna grupp råkar ofta väldigt illa ut och av denna anledning har det genomförts en utredning, vilken även den presenterades på Brännpunkt för en tid sedan. Bland förslagen märks att regeringen vill införa samhällsorientering för kärleks- eller anhöriginvandrare. Detta har tidigare inte gjorts, antagligen för att man har tänkt sig att anknytningen i Sverige innebär en säkrad orientering, men det har visat sig att så inte alltid sker. Ullenhag och Sabuni skriver:

”Samhällsorientering ges i dag till flyktingar, skyddsbehövande och deras anhöriga. Syftet är att ge nyanlända invandrare kunskap om och förståelse för det svenska samhället. Det är ett verktyg för nyanlända för att lättare ta sig fram i det nya landet. Samhällsorienteringen handlar om de värderingar som ska vara grundläggande i det svenska samhället – mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet. Utbildningen handlar om vilka rättigheter och skyldigheter som du har som individ i Sverige. Den ger också kunskap om hur det svenska samhället är organiserat och om praktikaliteter i vardagslivet.

I dag ges inte samhällsorientering till dem som anhöriginvandrar till någon som lever i Sverige. Men när det gäller anhöriginvandrare från utomeuropeiska länder finns det mycket som talar för att behovet av samhällsorientering är stort.”

Nu vet jag att man inte ska ta enstaka kommentarer och göra dem till något slags bild av verkligheten, men när jag under dagen noterade diverse omdömen om artikeln på Twitter – inte minst ifrån människor som representerar partier eller är professionellt aktiva i samhällsdebatten – blev jag uppriktigt ledsen.

SO-undervisning i nyhetstorkan, avfärdar en. Förmaningar om jämställdhet, suckar en annan. Den undvervisningen borde minsann svenska män få i stället, tycker en tredje. Jaha, så nu är svenska män problemet och inte invandringen?! fnyser en fjärde. Vågar FP ställa krav på svenska män? frågar en femte förnumstigt, medan någon annan skämtsamt oroar sig över risken med att den samhällsorientering som förordas kanske kommer sprida regeringens syn på jämställdhet. Vilken tydligen är hisnande märklig…

Är det så här billigt och trist debattklimatet har blivit att när två ministrar beskriver ett problem som är högeligen drabbande för många människor så klarar folk inte mer än att dra halvtaskiga skämt om förmynderi och insinuera och därefter flabba åt borgares förment usla kvinnosyn? Ursäkta, men vi talar om människoöden här?

Som sagt. Enstaka kommentarer utgör inte verkligheten, men ibland tornar de upp sig och ger intryck av det. Ni vet vad jag menar. Därför är det en lisa att läsa Expressens/GT:s ledare idag. Den handlar liksom om själva frågan och om förslagen. Ett närmast sällsynt sätt att gripa sig an en fråga i dessa dagar…

”Barnen får inte glömmas. Av de ”importerade” fruar som kontaktade Roks kvinnojourer under 2009 hade nästan var femte kvinna barn tillsammans med misshandlaren. En lika stor andel hade barn med sig in i förhållandet.
Män som förbryter sig mot ”importerade” fruar är inte ett marginellt problem. Det är betydligt och det ökar. Eva Eriksson fann att kvinnojourer, akutmottagningar och polis årligen möter flera tusen kvinnor och barn i denna kategori. Mörkertalet kan man förstås bara ana.
I dagsläget är mannen total vinnare. Han får importera nya kvinnor och barn även om han är dömd för sexuellt ofredande av barn – den lagen måste också ändras! Han kan hota kvinnan med utvisning. Om hon är isolerad kan han ljuga om vilka rättigheter hon har och om hur Sverige fungerar. I Roksrapporten berättas om hur kvinnor har fått höra av sina plågoandar att det inte är någon idé att de kontaktar polisen eftersom svensk polis är korrupt, eller att de lätt riskerar att förlora sina barn.”

I texten konstateras också att det finns mer att göra, men att Sabuni är på rätt väg. Jag delar den uppfattningen. Läs hela ledaren här.