REPLIK: Samråd med forskarna om open access!

Sanna Wolk, docent i civilrätt vid IMK och styrelseledamot i Svenska föreningen mot piratkopiering, har hört av sig med en replik på ledarsidans artikel från i onsdags. Hon skriver som följer.

Ensidigt beslutad open access gynnar inte forskningen
Att hävda att alla forskningsresultat ska spridas digitalt genom ensidigt beslut av ett universitet är djupt olyckligt, och det förvånar mig att ledarskribenten Sanna Rayman reducerar viktiga frågor om akademisk frihet, integritet och upphovsrätt till att handla om besparingar och kostnadseffektivitet. Detta är inte minst viktigt om Sverige ska bedriva forskning inom områden som kan uppfattas som kontroversiella. Bioteknik, genus och religion kan nämnas som exempel.

Det är en självklarhet att forskarens och forskargruppens integritet ska värnas. Det görs inte genom att ett universitet ensidigt, utan någon diskussion med berörda forskare, digitalt och globalt sprider forskningsresultaten. Det måste göras i samråd med forskarna. Den upphovsrättsliga utgångpunkten är enkel. Samtycke krävs av upphovsmannen för att tillgängliggöra verket, och det är upphovsmannen som bestämmer när, var och hur detta ska ske. Lika enkelt är det att avtala om detta. Samtidigt är det viktigt att forskningsresultaten publiceras och kommer samhället i stort tillgodo. Det kan bland annat göras digitalt genom open access.
Genom ett digitalt tillgängliggörande av forskningsresultaten på webben fångas dessa upp av sökmotorerna och får en global spridning. Det är min bestämda uppfattning att en spridning inte är lämplig i en enskild forskares namn utan dennes vetskap. Inte ens om bibliotekariens arbetsgivare har betalat för forskningen. Forskarens person har varit viktigast för resultaten.

Vid universiteten gäller särpräglade anställningsförhållanden som karaktäriseras av en utbredd arbetsfrihet, den s.k. akademiska friheten. Den akademiska friheten kan beskrivas som att en forskares huvudsakliga skyldighet är att bedriva forskning och ha hand om utbildning. Arbetstagaren har rätt att själv välja forskningsproblem, såväl ämne som metod. Det är vidare en del av den akademiska friheten att forskaren bestämmer när, var och hur resultaten ska publiceras.
För att svenska universitet ska kunna knyta till sig vetenskapsmän och -kvinnor, måste vi säkra forskarnas och forskningens integritet, och det kan bara göras genom en dialog mellan forskarna och det universitet som vill sprida resultaten digitalt och globalt. Jag håller med om att de flesta, kanske alla, forskare vill få stor spridning på sina resultat. Men är det för mycket begärt att först fråga forskaren? Varför bygger inte universiteten istället system tillsammans med forskarna som uppmuntrar till digital spridning? Det finns ju ett gemensamt intresse av att forskningsresultaten kommer ut.

Sanna Wolk, docent i civilrätt vid IMK, Juridiska fakulteten, Uppsala universitet