X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Felen är inget att försvara. Hanne Kjöller har gjort fel och fel är inte bra, det är dåligt. Men frånsett det stora felet – gällande lägenheten som inte var en bostadsrätt – så motsvarar felen på inga vis proportionerna i den frenesi som nu ägnas jakten på henne. Gå in på Public Service-jätten Sveriges Radios förstasida. Där har man i flera dagar nu mötts av en bild på Hanne Kjöller i sidans topp. Det är sannerligen inte ofta en enda journalist får den hedersplatsen så länge.

Är det månne för att det är SÅ ovanligt att journalister gör fel? Haha. Nä.

Är det för att ingen förut har haft en tolkning av Janne Josefsson som avviker från Janne Josefssons? Hehe. Nä, inte riktigt va?

Är det för att hela hennes tes och alla hennes poänger står och faller med det faktum att det även finns en travhäst som heter Husby? Well. Utan att själv ha googlat (SLARV!!!) den där pållens internetkändisskap så vågar jag påstå att inte heller detta är hela svaret.

 

”Ska opinionsjournalister ha ett existensberättigande måste även subjektiva åsikter grundas i research och saklighet”, skriver Sam Sundberg i dagens SvD.

Det har han alldeles rätt i. Jag håller helt med om att det ingalunda kan finnas olika regler för opinionsjournalistik och annan – självklart inte. Frågan är emellertid om kritiken av Kjöller kan anses vara enbart sakligt grundad. Jag tycker inte det. Ingen bryr sig det minsta om hennes poänger – som faktiskt inte faller med bristerna, och som dessutom sammanfaller rätt väl med Sam Sundbergs konstaterande om opinionsjournalistiken. I själva verket gäller förstås den devisen all journalistik, ingen i denna debatt motsäger det.

Personligen måste jag säga att det är väldigt upplyftande att se denna plötsliga vurm för saklighet och journalistiskt fotarbete. Inväntar därför stora mängder retroaktiv upprördhet för allsköns fel som publicerats i våra tidningar och etermedier, även av de som idag är allra mest heligt upprörda över Kjöllers brister. För givetvis kommer vi snart att få se ilska över de fel och luddigheter som utgjort Gellert Tamas berättarteknik. Och säkerligen kommer branschen så här i efterhand känna minst lika stor ilska över den helt skamlösa citeringsteknik som är legio på Aftonbladet Kultur när medarbetarna där känner för att smutskasta människor som ägnar sina dagar åt att arbeta för integrationen. Visst kommer vreden nu? Alldeles snart?

 

Som sagt. Fel är inte bra. Fel är dåligt. Det är inte längesen jag ondgjorde mig här på ledarplats över det postmoderna tillståndet i journalistiken. En sak jag då gnällde över var det ständiga utmanandet av ”etablerade sanningar” med, uhm, mindre etablerade sådana. Vilket rätt ofta mynnar ut i att det rätt och slätt blir fel.

Och fel är dåligt. Det verkar vi ju överens om.

Men ingen ska inbilla mig att den våg av vrede riktad mot Hanne Kjöller som nu sköljer över det journalistiska Sverige har sin grund i nån rättfärdighetens ilska över att en skråmedlem plötsligt uppdagas ha begått ett fel. Det jag ser är en enorm förtjusning och en frenetisk lycka över att äntligen få möjlighet att kasta sig över Hanne Kjöller och äta upp henne levande. Energin i attackerna har något uppdämt och oförlöst över sig. Många har väntat länge på detta. Det får mig att rysa. Eftersom jag vet att många gärna skulle hugga in på mig med.

 

Arkiv