Läsarkommentar I om Wallström, Nato och gränsen mot Ryssland

Med anledning av ledarsticket Ett enkelt svar (13/1) har följande kommentar inkommit:

Tove Lifvendahl svarar ja på Margot Wallströms fråga om Natomedlemskap skulle öka säkerheten. Så långt jag kan minnas har jag alltid tyckt att Sverige bör med i Nato. Har inte behövt några speciella skäl för det, eftersom jag principiellt tycker att helst alla demokratier bör ingå i så starka allianser som möjligt. Båda världskrigen visade mycket tydligt att små stater som står ensamma lever farligt.

Att gå med i Nato vore också den bästa solidaritet vid kunde visa Estland, Lettland, Litauen.  Tron på en helt egen svensk säkerhetspolitik är fruktansvärt naiv, skulle dessutom kräva försvarsanslag långt större än landet skulle orka med.

Men ska man ta Margot Wallströms fråga om Sveriges gräns mot Ryssland bokstavligt, blir den förbryllande och ett tecken på att statsrådet inte verkar ha tänkt alls i ämnet.

Expressen återgav hennes fråga så här. ”Menar man att vi blir säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns gentemot Ryssland?” Uppenbart talar hon om en direkt gräns.

Men Sverige har väl inte haft en gräns mot Ryssland sedan 1918, då Torneälven ännu var gränsälv till det under tsaren lydande storfurstendömet Finland. Den direkta gränsen i vårt närområde mellan Nato och Ryssland går väl idag dels mellan Ryssland och de baltiska staterna, dels längst uppe i norr mellan Norge och Ryssland. Finland har en gräns mot Ryssland, men inte Sverige. Har inte utrikesministern en karta?

Vad gäller Östersjön gränsade vi under kalla kriget inte direkt till de av Sovjet ockuperade staterna, eftersom det fanns internationellt vatten mellan. Idag är ju dessa länder med i Nato, så det enda ställe där Sverige kan sägas ha en sjögräns inte så långt från den ryska är väl väster om enklaven Kaliningrad (som talande nog har kvar namnet efter en bolsjevikledare, medan Stalingrad och Leningrad bytt namn.)

Möjligen har Wallström några vaga minnen om att hennes parti på Erlanders och Palmes tid sade att det var till fördel för stabiliteten i norra Europa att vi låg som en buffert mellan Nato och Warszawapakten. Men idag ligger ju Gotland faktiskt väster om (alltså i ryska ögon bakom) de baltiska Nato-länderna. Alltså ingen buffert.

Ska man undra om gränser går det att formulera om frågan. Ligger det för försvaret av Europas demokratier något egenvärde i att ett säkerhetspolitiskt isolerat Sverige ligger mellan Nato-landet Norge och Nato-länderna Estland, Lettland, Litauen och Polen? Går det moraliskt att tänka sig ett krisläge där Sverige förklarar sig neutralt och skjuter ned Nato-flygplan på väg att försvara och bistå de baltiska staterna? Vad finns i så fall av nordisk och demokratisk gemenskap?

Hans Lindblad är f d riksdagsman (FP) från Gävle