Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Det låter som något ur Star Wars – drönarkriget. Drönare är förarlösa robotar som kan fjärrstyras för precisionsattacker. De möjliggör för länder att bekämpa fiender utan att riskera egna liv – en dröm som forskare försökt realisera under hela 1900-talet. Frid och fröjd då, eller?

I nuläget är det i princip bara USA som använder sig av drönare. Barack Obama har en lista på terrorister som kan vara aktuella mål för en drönarattack och godkänner personligen varje aktion. Det har fått en del av dem som stöttade hans presidentkandidatur 2008 att känna sig svikna, eftersom det ses som en fortsättning på George W Bushs krig mot terrorismen. En del ser det till och med som en upptrappning. Drönarkriget bedrivs främst i gränslandet mellan Afghanistan och Pakistan, men även i Jemen och Somalia. Kritiken har vuxit mot drönarkriget på senare tid, även i Sverige.

Drönarkrig är omoraliska, invänder många. Vad exakt det omoraliska grundar sig i har dock inte retts ut av någon. Det mesta kokar ned till att det är fel att inte riskera egna liv. Men varför då? Är det då också fel att använda skjutvapen mot en knivbeväpnad terrorist? Knappast. I en nyutgiven rapport om drönare på tankesmedjan Frivärld gör Katarina Tracz en historisk jämförelse med brandbombningarna av de tyska städerna under andra världskriget.

”Natten till den 14 februari 1945 jämnades [Dresden] med marken. Under en natt dödades upp till 250 000 människor, de allra flesta av dem civila. Bombningen av Dresden upprörde många, även bland de allierade som var ansvariga för räden. Trots att aktionen var ifrågasatt representerar den emellertid krigföring så som den fortfarande bedrevs för ett par decennier sedan.”

Krig på distans är alltså inget nytt, och inte heller behovet av det. Armborstet förbjöds redan 1139 av påven att användas mot kristna eftersom det ansågs alltför förödande. Många ogillade kryssningsmissiler av samma skäl som nu anförs mot drönare. Varje teknologiskt framsteg följs av moralisk förvirring. Inget konstigt med det. I drönardebatten blandas dock en föråldrad ryggmärgsmoral ihop med vad som kan anses vara en proportionell metod. Det mesta talar för att drönare är mer proportionella och orsakar färre civila dödsoffer, till skillnad från massiva militära interventioner eller flygattacker. Men det känns inte så.

En annan invändning mot drönarkriget är att det sägs ge grogrund för terrorism. Det finns visst fog för det, åtminstone om man lyssnar på lokala pakistanier i ingenmanslandet som drönare främst används i. Forskarna Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren skriver i sin nya rapport Förebyggande av våldsbejakande extremism i tredje land (2/5) att ”hat mot västvärlden är en del av militanta islamisters regelbundna propagandakampanjer och präglar även den offentliga debatten. Detta är något som förstärks i och med konsekvenserna av det ökande antalet drönarattacker mot misstänkta terrorister från amerikansk sida men också med motsvarande ökning av civila offer.”

Det kan ligga något i det. Men om man ser till attitydundersökningar utförda av exempelvis Pew institute visar det att antiamerikanska attityder var extremt starka i Pakistan långt innan USA började använda drönare. Och i länder där drönare inte används över huvud taget är antivästliga och antiamerikanska attityder också starka, exempelvis i Egypten. Argumentet haltar därför, eftersom det förlitar sig på lokala utlåtanden, men det kan heller inte avfärdas helt. Rapporterna om antalet civila dödsoffer skiljer sig enormt mellan olika källor. Det kan visa sig att drönare är mindre precisa än vad Barack Obama hävdar, men det återstår att se.

Inte sällan påstås drönarkriget sänka tröskeln för våld. I en bra genomgång av drönarkriget i The Atlantic (30/4) ställer sociologen Amitai Etzioni frågan om det skulle vara bättre om terrorister i Afghanistan, Pakistan, Yemen och Somalia blev dödade av kommandosoldaters knivar? ”Would the world be better off if our trooops, in order to reach the terrorists, had to endure improvised explosive devices blowing up their legs and arms and gauntlets of fire from AK-47s and rocket-propelled grenade launchers – traumatic experiences that turn some of them into psycopath-like killers?”. Etzioni driver argumentet till sin spets: Att bedriva krig handlar inte om att bete sig som en duellerande gentleman, det handlar om att vinna till minsta möjliga kostnad. Den moraliska aspekten handlar om proportionalitet – att i högsta möjiga mån undvika att döda oskyldiga – inte om huruvida man måste riskera de egna liven. Hittills finns inte heller några vetenskapliga bevis för att tillgången på drönare har sänkt tröskeln för att döda.

Men förutom att man slipper riskera liv, vad är vinsten med drönare? Det man vet är att drönarattackerna har lyckats eliminera många inom al-Qaida, vilket fått konsekvenser för organisationen. Så här skriver Ranstorp och Hyllengren: ”Det påtagliga hotet från drönare har gjort terrorismträning betydligt farligare och svårare att genomföra. Den nya strategin framstår som en ”train the trainer”-modell där ett fåtal utvalda personer från länder i väst utbildas i att tillverka bomber och andra aspekter av terrorism i stamområdena i Pakistan. Deras uppgift blir sedan att resa tillbaka till sitt hemland för att sprida sina kunskaper till andra våldsbejakande islamistiska extremister.”

Drönare har även tvingat tillbaka terroristgrupper i Jemen, Pakistan och Somalia. Det är onekligen ett framsteg.

Kriget mot terrorismen är problematiskt inte minst för att terrorister inte strider för någon stat. Det hade varit lättare om de hade på sig uniformer så att man tydligare kunde identifiera dem. Det har fått en del att mena att de ska behandlas som vilka kriminella som helst. Men att planera massmord på civila kan inte jämställas med knarklangande eller inbrott. Terrorister liknar soldater mer än något annat, trots att de döljer sina intentioner. Sant är dock att kriget mot terrorismen ställer högre krav på återhållsamhet och proportionalitet än vad som ibland har visats av USA. Men på grund av den nya tidens krigföring kan man inte låtsas att det är möjligt med en återgång till den förlegade synen att krig bara utkämpas mellan stater. Drönare är ett nödvändigt ont i kriget mot terrorismen.

Arkiv