Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Under rubrikenKompetens måste gå före”, bedyrar idag en uppsjö män, anförda av Rättviseförmedlingen, att de hädanefter tänker #tackanej till att delta i helmanliga paneler. Ja, ni hörde rätt. Alla dessa år av kamp och nu ska äntligen panelerna du lyssnar på i radio, ser i din tv och åhör på din konferens bli sådär härligt könsbalanserade som du alltid drömt om. Tänk så annorlunda allt ska bli hädanefter!

 

Givetvis finns en kampanjsajt för ändamålet, och här skriver man:

”Det är dags för förändring. Det är dags att tvinga arrangörer och bokare att se till kompetens istället för kön. Idag måste din stjärna ofta lysa extra starkt om du ska få en plats på scen som kvinna, medan män tillåts vara halvduktiga hela vägen till banken.

Kompetensen finns hos både män och kvinnor, därför säger vi nej till helmanliga paneler och jurygrupper. De är helt enkelt inte bra nog.”

 

Att kompetens finns hos både män och kvinnor är självklart. Att det alltid är så i varje givet tillfälle, ögonblick och sammanhang är det däremot inte. Ibland är den kompetenta kvinnliga experten bortrest eller arg på programmet eller bara skygg. Till exempel. Paneler är sammanhang då det ofta handlar om att tre, fyra, kanske fem personer ska samtala om ett givet ämne. De ska gärna kunna ämnet väl och ofta vill man även att de har lite olika åsikter i frågan. Viss vana att tala inför publik eller kamera är också en fördel.

Nu försöker någon intala oss att det i arbetet med att sätta ihop en sån här panel ska vara viktigare vilket kön panelisterna har. Detta enda ska trumfa allt det andra. Det tycker jag är knäppt. Att sträva efter könsbalans i paneler är en sak, men att kategoriskt hävda att könsbalans per definition skulle vara detsamma som att ”sätta kompetensen före” är snicksnack. Ibland är det en man som är mest lämplig, ibland är det en kvinna. Att det ska vara en kontroversiell insikt är bara bonkers.

 

Dessutom. Många av de personer som skriver under denna text VET att branschen redan sliter sitt hår med detta. Hälften av alla medverkandefrågor av den här karaktären jag får får jag INTE för att jag kan ämnet, utan för att de vill ha en tjej. Därefter följer idog övertalning som syftar till att få mig att delta trots att jag aldrig skrivit en rad eller yppat en stavelse om ämnet jag förväntas debattera. Ibland kombineras detta med att jag uttryckligen säger att jag inte har den åsikt som efterfrågas, varpå de panel/debatt/samtalsarrangören försöker övertala mig att byta åsikt lite också. För att han eller hon så fruktansvärt gärna vill ha en tjej.

Det är förolämpande. Jag vill få frågor som är relevanta, frågor där den som förhör sig har en tanke med varför jag ska delta. Det jag inte vill är att bjudas in till paneler där min främsta uppgift är att vara ställföreträdande underliv i en debatt som inte intresserar mig. Jag tycker inte ens att mitt underliv besitter tillräcklig kompetens på alla de politikområden det förväntas ha synpunkter på. (Nu kanske du tycker att jag verkar onödigt kritisk mot mitt underliv. Så ska detta inte tolkas. Det är förvisso kompetent på många vis, bara sällan på de områden som efterfrågas i exempelvis Godmorgon Världen i P1.)

 

Men nu handlar ju inte det här om mig, utan om alla de män som idag förbinder sig att tacka nej. En intressant grej vore om de återkommer med redovisning om ett år. Samla ihop alla tillfällen då ni tackat nej till gig och hänvisat uppdragen till en kvinna. En gemensam blogg kunde hysa redovisningen och ge en intressant inblick i hurpass mycket slentrian det egentligen är.

 

Arkiv