Samvetsfriheten är ingen lätt fråga

– Jag vill rädda liv, inte släcka det, förklarar barnmorskan Ellinor Grimmark. Hon går en betald barnmorskeutbildning och när hon med hänvisning till sin tro förklarade att hon inte ville medverka till aborter drog landstinget in hennes studielön. Den anställning som lovats henne drogs också in.

Jag tycker att frågan är oerhört svår och jag vet nog inte riktigt vad jag tycker. Men jag ser i vilket fall som helst lite luckor och hack i den debatt som pågår, så jag tänkte att mitt strå till denna stack kan vara att dryfta dem, snarare än att sätta ner foten någonstans.

Fallet Grimmark har snabbt kommit att definiera debatten på ett sätt som ger diskussionen lite väl få fasetter. Hon är ju trots allt bara ett exempel, inte samvetsfrihetstanken personifierad.
Till exempel. Att i diskussionen om samvetsfrihet ha som utgångspunkt vilken utbildning man genomgått, huruvida den var offentlig och vem – skattebetalarna – som betalade den är ett sidospår.

Det är klart att det vore enklare att avfärda eventuella önskemål om att inte delta vid aborter om personen i fråga betalat sin utbildning själv etc, men dylika omständigheter är trots allt föränderliga. Man kan ju tycka att Höglandssjukhuset i Eksjö har rätt gentemot Grimmark, men samtidigt inte vara säker på att samvetsfrihet är fel (eller rätt) i alla lägen och alla tider.

”Ska kirurger av religiösa skäl slippa genomföra blodtransfusioner? Är det en rättighet att få arbeta på apotek för den som av samvetsskäl inte vill sälja preventivmedel? Den senare frågan besvarades med ett nej från Europadomstolen 2001.”

Så skriver Gert Gelotte i GP.  Han hänger upp frågan på det aktuella fallet, på Ellinor Grimmarks religiositet. Jag tycker inte att det är rimligt att binda frågan så hårt till en religiös dimension heller. Grimmark är bara ett exempel på en olust inför aborter som lika gärna kan vara en moralisk övertygelse som en människa bär på alldeles utan gudskopplingar. Vi måste inte diskutera detta som en religionsfrihetsfråga, den kan lika gärna behandlas som ett allmänmänskligt moraliskt dilemma.

Ingen tvingar någon att utföra aborter, sägs det ofta i debatten. Det är en del av arbetsuppgifterna, vill man inte utföra dem får man söka ett annat jobb. Det är ett korrekt, men också ett fyrkantigt svar. Det är klart att vi ibland på arbetsplatser förhåller oss flexibelt till varandras preferenser, svagheter och/eller förmågor. Och man kan ju vara en strålande barnmorska, en klippa på att förlösa, hjälpa liv till världen, men av känslomässiga skäl helt värdelös på den andra uppgiften. Det är inte ens självklart att man förstår sin egen oförmåga till aborthandlingen under studietiden. Även människor är föränderliga, ska vi minnas.

Exemplen Gelotte ger är därtill ”enklare” jämfört med abortfrågan. Blodstransfusionen må vara väldigt konkret, men den äger inte tillnärmelsevis samma dramatik som aborten. Vi bör vara ödmjuka inför tanken att det vi talar om här är en psykiskt tuff handling på ett helt annat sätt än att koppla in ett par slangar eller sälja en låda piller.

Gör istället tankeexperimentet att vi bestämde oss för att tillåta dödshjälp. Skulle vi mena att alla läkare måste vara redo att utföra den? Skulle vi anse det otillbörligt om några av dem lyfte frågan att de som verkligen inte fixar det kanske skulle kunna schemaläggas på andra sysslor? Jag är tämligen övertygad om att vi skulle ha betydligt större beredvillighet att diskutera samt en större förståelse för deras känsla då.

Slutligen, en rent praktisk tanke. Har inte vi en skriande barnmorskebrist i det här landet? Om svaret är ja kanske vi rentav är tvungna att schemalägga en och annan abortovillig på förlossningarna, trots allt? Det är lätt att vara kräsen i den principfasta teorin.