X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

– Ingen studie har visat att man kan vara homosexuell av naturen. Därför har jag gått med på att underteckna lagen, sade president Yoweri Museveni efter att han satt sin namnteckning på den ökända lag som innebär att homosexuella i Uganda nu hotas med livstids fängelse.

Att Uganda är ett land sänkt i totalt HBT-mörker vet vi sedan länge. För några år sedan mördades HBT-aktivisten David Katos efter att den ugandiska tidningen Rolling Stone hetsat mot och hängt ut homosexuella med den uppfordrande uppmaningen ”Häng dem!”

 

Ibland talar vi om samhällen som genomsyras av företeelser. Kvinnohat, rasism, hbt-fientlighet… Allt detta finns givetvis i vårt samhälle, men därifrån till att vi skulle vara marinerade i hat på alla nivåer är en utsaga som snabbt lämnar språket ganska tomt på adekvata ord för vad det ugandiska samhället i så fall är.

Uganda är i själva verket ett skolexempel på hur det ser ut när ett samhälle verkligen genomsyras av hat, i detta fall mot homosexuella. På samtliga nivåer motarbetas och attackeras hbt-personer. Man förbjuder dem, man hetsar mot dem i medier, man förvägrar dem lika rättigheter och möjligheter, man kuvar och spärrar in.

Här kan vi verkligen tala om ett samhälle som är marinerat i avsky och illvilja gentemot en minoritet. Hätska stämningar odlas på alla samhällets nivåer. Homosexualitet är förbjudet och nu även behängt med dödsstraff. Attacker mot homosexuella uppmuntras i medier och blundas för av allt vad rättssystem heter.

 

Undertecknandet av den nya lagen har redan lett till nya kampanjer i medierna. SVT rapporterar nu att ”200 av Ugandas ”främsta homosexuella” hängs i dag ut med namn och bild i en av landets dagstidningar.”

Det är i detta läge svårt att inte tänka på Rwanda. Viktiga faktorer i de massakrer som ägde rum där var det faktum att så många centrala samhällsnivåer samverkade mot en minoritet. Kyrkorna, radiostationerna, politiska ledare – från alla håll mobiliserades hatet. Mycket återkommer i dagens situation i Uganda – och det är en association som förpliktigar.

 

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Anders Borg har tagit kraftigt avstånd från lagstiftningen på plats under sitt besök i Uganda. Biståndsminister Hillevi Engström har också fördömt den och öppnade i samma stund för ”en omläggning av de cirka 70 miljoner kronor i bistånd som går från stat-till-stat.” Hon underströk vidare att det svenska biståndet inte är villkorslöst, utan att regeringen tvärtom betonar ”mänskliga rättigheter och hbt-personers rättigheter som en viktig del”.

Att något måste göras, att man vill göra något är självklart. Men detta att leka piska och morot med utvecklingsbistånden är inte bara smart. Om man drar in stöden för att straffa en makthavare i ett utvecklingsland – har man då inte samtidigt erkänt att man är tämligen införstådd med att biståndet i fråga är till större glädje för makthavaren än befolkningen? Och i så fall – varför skickar vi ens bistånd till korrupta, inhumana händer? Situationen för homosexuella i Uganda var inte direkt trygg innan denna lag kom till. Frågan är inte bara vad vi ska göra nu, utan också vad vi egentligen gjorde förut och om det var försvarbart.

Arkiv