Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Valårets första tv-sända partiledardebatt avslöjade ett par saker. Det blev tydligt hur illa det har varit för Alliansen att Fredrik Reinfeldt har varit så upptagen med EU-ordförandeskapet. Samspelet mellan Alliansledarna kräver att alla är med – och Reinfeldt har saknats. När hela kvartetten står mot den rödgröna trion blir det uppenbart vilket regeringsalternativ som är det mest stabila och samspelta. I den meningen tog Alliansen hem spelet.

Ska man se till de enskildas prestationer var det Fredrik Reinfeldt som gjorde bäst i från sig på Allianssidan, medan Mona Sahlin lyckades bäst av De rödgröna. Den senare vinnaren kan räkna hem sin seger mycket tack vare Peter Erikssons närvaro och Maria Wetterstrands frånvaro. Eriksson var definitivt svagast av de tre på vänsterkanten, rörig och arg. På högerflanken var Göran Hägglund ovanligt tystlåten och gjorde minst avtryck.

Debattens två Vad säger karln? :

1) Lars Ohly debatterar de svenska fredsbevarande närvaron i Afghanistan och berättar för Maud Olofsson att man ”inte kan bomba fram jämställdhet”. Kan någon berätta för vänsterledaren att svenska soldater i Afghanistan inte bombar människor? Det är pinsamt och lågt av Ohly att tala om den svenska närvarons syften i Afghanistan på det viset.

2) Peter Eriksson håller i ett avsnitt om jämställdhet en lång utläggning där han först medger att enskilda människor själva vet bäst hur deras liv ska utformas men därefter berättar att när man sätter ihop alla dessa enskilda till ett samhälle, så vet de ändå inte bäst. Kontentan blir att de måste tillrättavisas och styras. Skulle det där vara latteliberalt?

Debattens jobbigaste:

Mona Sahlins benägenhet att leverera självklarheter + Namn Efternamn och låta som om hon just fyrat av en relevant uppläxning. Typexempel:


– Skolan är en del av samhället, Jan Björklund.

Debattens modigaste:

Att som politiker välja den skakiga vägen som kallas mediekritik är alltid farligt och brukar bara innebära mer besvär för politiker. Men igår lyckades Fredrik Reinfeldt göra detta på ett lugnt och sakligt sätt när han besvarade Lars Ohlys anklagelse om att Reinfeldt skulle ha startat burkadebatten.

Statsministern tog bollen och kastade den genast i riktning mot P1/Sveriges radio och menade att frågeställaren kanske borde besvara varför frågan alls diskuteras. (Debatten sattes igång när Sahlin/Reinfeldt frågades ut i P1 tidigare i veckan.) En relevant invändning. Inte minst med tanke på att blocken inte skiljer sig åt i syn.

När det gäller förmåga till konkretion blev det däremot jämnt skägg mellan lagen. Båda sidorna är i skriande behov av gemensamma förslag som syftar framåt – konkreta sådana. Debatten var alldeles för luddig och område efter område avhandlades i termer av ”satsningar”, utan att dessa specificerades närmare än att de egna var ”bra” och motståndarlagets var ”dåliga”.

Det håller inte. Båda sidor måste släppa de breda penslarna och greppa konturpennorna. De rödgröna hänvisar ofta och gärna till besked som ska komma i april. Den som vill ha mer konkretion i valdebatterna måste nog ge sig till tåls tills dess.

Arkiv