Annons

Ledarbloggen

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Mitt Romney hade rätt motståndare men fel parti, skriver Richard Cohen i Washington Post. Vem kan argumentera mot det? Republikanska aktivister, till exempel. Risken är hög för att deras första reaktion blir att Romney var en Rino – Republican in name only – och inte tillräckligt renlärig.

Jag tror dock inte att renlärighet står så värst högt på väljarnas dagordning. De fröjdades inte åt Obamas demokratiska renlärighet under hans båda första år i Vita huset, och de har inte gillat vad Republikanerna visat upp sedan tepartyaktivisterna tog initiativet. Det var en sak att sända en stark signal till Obama 2010, en annan att lyssna till zeloter som trott att de fått ett carte blanche. Mitt Romney förlorade inte i själva presidentvalrörelsen, det var tvärtom då han kunde framträda som individ och reparera sitt läge, utan redan under primärvalen. Det som han tvingades säga till partifolket i Iowa och South Carolina – och de kandidater som han tvingades mäta sig med – förstörde hans möjligheter att inför amerikanska folket framstå som tydlig, rimlig och genomtänkt.

Enligt NBC:s exit poll tycker en majoritet av väljarna att landet är på väg åt fel håll och en majoritet anser att ”government does too much”. Arbetsmarknaden är svag. Att en republikansk utmanare inte kan utnyttja detta till att vinna är ett enastående underbetyg, men inte främst till honom själv utan till hans parti. En konservatism utan ljus och optimism blir tillbakablickande, destruktiv och exkluderande, och det är där som Ronald Reagans gamla parti har hamnat. George HW Bush vann i solskensstaten Kalifornien så sent som 1988, men varkens hans son eller Mitt Romney hade en chans. Ett nytt republikanskt ledarskap måste ändra på detta, och jag tror att det kommer att ske. Men jag tror att det kommer att dröja.

Barack Obama ska gratuleras till sin seger. Han är en imponerande gestalt och fighter. Han har haft en enormt svår verklighet att tampas med och det kunde ha gått betydligt värre i ekonomin än vad det gjort. Ändå känns det snarare som att Romney har förlorat än att Obama har vunnit. Presidentens kampanj har inte precis varit någon ”Morning in America” utan starkt negativ med gott om angrepp ad hominem. De engagerande framtidsbilderna har varit få, här har inte erbjudits vare sig hope eller change utan more of the same: för, kära väljare, det är i alla fall bättre än alternativet.

Nu är Obama omvald och får inte kandidera igen. Nu måste han först se till att landet inte störtar ned i det fiskala bråddjupet – och sedan ska han välja väg. Antingen försöker han bli hela nationens president och göra det så svårt som möjligt för Republikanerna att inte gå honom till mötes. Det kräver en ödmjukhet som inte verkar ligga så nära till hands – och som är svår att begära av den som just har vunnit i en förbittrad duell. Eller så försöker han göra de egna kärntrupperna glada. Jag hoppas innerligt på det förra, men tyvärr, tyvärr, tror jag det först när jag ser det.

Arkiv