Vårdgivaren som aldrig hade prioriterat

I dagens artikel på Brännpunkt uttrycks missnöje med direktiven till den utredning som ska se över lagen om vård för papperslösa. Jag har själv yppat viss kritik till samma utredning, men min kritik var inte särskilt lik den som framförs idag.

Nåväl. I den här frågan brukar debattörer från vårdsidan gärna framhålla hur vårdarbetare tvingas bryta läkaretiken genom att förvägra patienter vård. Så även idag.

”Cancerpatienter vägras strålbehandling, diabetiker nekas insulin och gravida avvisas från mödravårdscentraler”, exemplifierar man i artikeln.

Man invänder också mot att regeringen i direktivet beskriver det som att det inom vården finns och alltid kommer att finnas situationer då man måste väga samman yrkesetiken med andra faktorer och göra prioriteringar. Den beskrivningen anser artikelförfattarna är felaktig. De håller inte med om att det finns några sådana prioriteringskonflikter alls, utan hävdar i stället att:

”Yrkesetiken står i samklang med de principer för medicinsk prioritering som fastställts av riksdagen. Central bland dessa är behovs- och solidaritetsprincipen, som innebär att de svagaste patienternas behov, de patienter som inte själva kan hävda sina behov, särskilt ska beaktas. Papperslösa är en sådan grupp.”

Detta är ett jättemärkligt påstående, särskilt som det kommer från faktiskt vårdverksamma. Har de aldrig hört talas om vårdköer? Bekanta med organdonationer? Har de alltså aldrig varit med om en prioriteringssituation i sitt landsting? Tillåt mig tvivla.

Naturligtvis sker det prioriteringar inom vården. Det sker hela tiden och dagligen. Debattörernas eget exempel i artikeln, strålbehandling mot cancer – är en behandlingsform som inte sällan är behäftad med viss köbildning. Varje budgetplanering och varje antal sängplatser på varje avdelning är en prioritering som påverkar människors möjlighet att få vård och läkares möjlighet att fullt ut följa läkaretiken. Naturligtvis begränsas och utökas den hela tiden på olika sätt.

Dagens debattörer tycker inte om de formuleringar som säger att eventuella lagändringar inte får leda till ”negativa konsekvenser för den reglerade invandringen”. Det kan inte vården ta ansvar för, menar man.

Nej, det vore inte så fiffigt att avkräva vården ansvar för asylärenden och avvisningar. Men det är det heller inte någon som har gjort. Däremot finns det ett naturligt motsatsförhållande mellan å ena sidan planerad vård som till exempel strålbehandlingar och höftledsoperationer, och å andra sidan ett avvisningsbeslut i väntan på effektuering.

Det låtsas inte debattörerna om.

Man resonerar heller inte alls kring det faktum att vårdköer och avvisningsbeslut går dåligt ihop. Innebär detta att avvisningarna pausas under den tid som vård pågår eller är rätten till vård i de gömdas fall bara rätten till en i värsta fall halvt avklarad och plötsligt avbruten vård?

Javisst, jag ställer frågor dragna till sin spets. Men alla dessa bekymmer finns i den här frågan. Och debattörerna kräver i stället att frågan om migrationslagstiftning ska hållas strikt separerad från frågan om rätt till vård. Det är ett omöjligt krav. De här frågorna är tröstlöst ihoptvinnade och att blunda för det är inte ett framgångsrecept.