Grupptänkande och godhetsmyter

Att röra sig i kulturkretsar är att vara vänster, menar många inom såväl vänstern som högern. I dag frågar Bengt Ohlsson om det måste vara så, i en lång, intressant, rolig och redan omdebatterad artikel i DN Kultur.

En viktig poäng i Ohlssons text är hur viktig identifikationen är när vi tar ställning i politiska frågor.

” – Jag vet ingenting om de olika Slussenförslagen, men jag litar mer på Lars Norén än på någon fet moderat.

Orden yttrades av en ung vuxen i min närhet. Och de sammanfattar allting ganska så flagrant. Hur många av dina ställningstaganden i olika komplicerade frågor, säg Palestinakonflikten, grundar sig på ett öppet och förutsättningslöst sökande efter kunskap, och hur mycket grundar sig på vad ”Lars Norén” tycker?”

Det där är en viktig iakttagelse. Politiska åsikter ses, och har alltid setts, som delar av ett större paket. ”Den som inte hoppar, den är moderat!” skanderade den studsande publiken före en Thåström-konsert jag bevistade för några år sedan.  Att man skulle kunna gilla både den grånade punkhjälten och lite lägre skatter var uppenbarligen otänkbart. Så fungerar identifikation.

Och rimligen var det detta de gamla kulturrävarna utgick från när de trodde att enbart deras namn på en lista skulle kunna ändra utgången av Slussenfrågan, som stadshusets alla politiker alltså har vridit och vänt på i massor av år.

”Det goda vänsterförslaget, med experimentteater och cykelbanor, ställdes mot det onda högerförslaget, med sjuttonfiliga motorleder och en ”kommersiell galleria” (till skillnad från alla ideella gallerior som belamrar vår kära huvudstad). Kulturslussen spelade skamlöst ut sitt starkaste kort: tillhörighetskortet.”

Men hur starkt denna bild av en god och humanistisk vänster mot en känslokall höger än har varit så undrar jag om den inte är på väg att krackelera. Mona Sahlin byggde hela sin insats i 2010 års valrörelse på presumtionen att väljarna skulle uppfatta henne som godare än Fredrik Reinfeldt. ”Vi satsar på välfärden, istället för att sänka skatterna för dem som redan har”, upprepade hon likt en mantra under månaderna före valet. ”Fredrik Reinfeldt är moderat, därför vet han inte vad rättvisa är”, noterade hon i en riksdagsdebatt. Utan att ens försöka ge denna rättvisebegrepp något annat innehåll än en stylad sosseros.

Det som bekant inget vidare för Sahlin. Få heltidsarbetande människor med normala inkomster uppskattade att skuldbeläggas för sina jobbskatteavdrag, i synnerhet inte av en dubbelarvoderad livstidspolitiker. Men vad viktigare var: klassröstandet, denna grundbult i det långa socialdemokratiska maktinnehavet, håller på att försvinna. När vänsterpartierna krävde att regeringen skulle ”göra något” för Saab lät sig inte väljarna imponeras. De nöjde sig inte med en god avsikt.

Men oavsett hur vi tolkar den förra valrörelsen: Konformism är sällan bra, inte i någon miljö. Den för vänstern (i bred bemärkelse) självklara slutsatsen att man alltid är godast har skadat dess förmåga till självinsikt. Om borgerliga politiker och debattörer på motsvarande sätt fastnar i myter om den egna överlägsenheten kommer de att vara dåligt rustade den dag vänstern lyckas lansera en smart valvinnare. Att omge sig med ja-sägare kan vara skönt för stunden, men är farligt på sikt. Då kan man plötsligt vakna en dag och tro att ett stort stadsbyggnadsprojekt kan komma att ändras bara för att folk som en gång gjorde bra musik, pjäser och dikter kräver det.

Läs hela artikeln här!