X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

Såhär sade, ordagrant, Veronica Palm (S) om talmansnomineringarna och vad de egentligen handlar om. Det finns enligt henne en dold och djup innebörd i ett till synes ganska formellt val:

”Varje parti äger sin nomineringsrätt och så tycker jag att det ska vara. Då kan man inte styra varandras val. Däremot är det här ett bevis på att vi fortfarande lever i ett samhälle där män värderas högre än kvinnor, varje gång vi ser det måste vi ta på oss de där glasögonen och fortsätta kampen för jämställdhet.”

Kampen mot det, enligt Palm, obestridliga faktum att män värderas högre än kvinnor kan dock få föras med viss selektion. Partiet är ju ändå det högsta av ting och där får gärna andra principer än den viktiga kampens få styra:

”Vi valde Urban eftersom han är den bästa kandidaten och vi tror att han kan göra ett jättebra jobb.”

Men om andra partiers val av manlig kandidat är ett bevis på att kvinnor nedvärderas, hur kommer det sig då att Urban Ahlin inte är ett bevis på detsamma?

När detta är sagt menar jag att principen att nominera den bäst lämpade, alldeles oavsett kön, är den mest jämställda principen. Kvinnorörelsens kamp har ju som bekant gått ut på att kvinnor och män ska bedömas efter samma måttstock och att kön ska vara ovidkommande, exempelvis vid talmansval.

 

Arkiv