Annons

Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

Kvinnligt företagande har blivit en term så vanlig att den slinker med lite varstans. Sällan uppmärksammas att man i och med uttrycket gör skillnad mellan företagare och kvinnliga företagare. Frågan fanns dock med på ett hörn när SNS i morse presenterade en antologi om just kvinnligt företagande.

Tre av antologins medförfattare samt Stefan Fölster, chefekonom Svenskt Näringsliv, Filippa Lindström, VD Upplands Motor och undertecknad skulle ta oss an frågorna.

Antologins redaktör Eva Blomberg, professor i historia vid Södertörns högskola, var i sitt inlägg kritisk till hur politiker och näringslivets organisationer använder ”kvinnors företagande” för att driva andra frågor. I stället för att jobba för ett jämställt näringsliv gör sig dessa alltså skyldiga till att förklä traditionella företagarfrågor i fårakläder. (Som opponent var jag dock inte överens i uppfattningen att företagens organisationer ska jobba för ngt annat än bättre villkor för medlemsföretagen.)

På den dolda agendan menade Blomberg att hon funnit privatiseringar och generösare företagspolitik.

Alltså: ”Politiker” och näringslivsorganisationer propagerar och verkar för fler kvinnor som är företagare när de egentligen bara vill ha fler företagare och mindre offentlig sektor. Därpå misslyckas man, enligt bidrag i antologin, att få fler kvinnor att driva företag, vilket också kritiseras.

Ytterligare förtydligande: Blomberg kritiserar: 1. att man uppmuntrar fler kvinnor att driva företag, 2. att man dock egentligen vill ha fler företag generellt, 3. att det inte blivit fler kvinnor som driver företag (vilket hon borde vara nöjd med eftersom hon initialt kritiserade just denna målsättning!), och 4. att man inte i stället för allt detta borde arbeta för ökad jämställdhet ”på riktigt” i näringslivet.

Att opponera mot en sådan analys var, måste jag erkänna, inte helt enkelt.

Man kan antingen hävda att någon dold agenda inte finns samt att den ickedolda – fler företag drivna av kvinnor – i sig är en viktig fråga. Det är en argumentationslinje.

(Personligen tycker jag dock att just ”kvinnors företagande” är en fånig term. Företagare är företagare och ett prefix är överflödigt. Det behövs fler och växande företag – alldeles oavsett vem som driver dem. Med näringsfrihet och ett gott företagsklimat finns det goda förutsättningar för alla företagsamma personer att lyckas.)

Det andra spåret är att identifiera det som skulle kunna vara den dolda agendan; att förbättra företagens villkor i stort,  samt förklara och resonera om densamma.

Vår diskussion hamnade någon annanstans. Med utgångspunkten att kvinnligt företagande inte är ett mål i sig försökte vi komma vidare. Redan i nästa steg, att ökat företagande generellt däremot är ett relevant mål, gick vi skilda vägar. Blomberg ville hellre, som jag uppfattade henne, fokusera på hur näringslivets organisationer och ”politikerna” i stället borde öka jämställdheten. Märkligt, menar jag, eftersom ambitionen att öka jämställdhet genom möjlighet för företagande i traditionellt kvinnliga branscher inte gillades av Blomberg.  – Ska man arbeta för jämställdhet ska man dels göra det på Blombergs vis, dels definiera jämställdhet som hon gör.

Det räckte inte långt att konstatera att stereotyper är kontraproduktiva. Medan jag anförde marknaden som kvinnans bästa vän, skriver Blomberg i antologin: ”Att marknaden är en opålitlig bundsförvant till kvinnorna framskymtar i flera av bokens kapitel, som på kvinnors allians med den svenska välfärdsstaten både i rollen som anställda, brukare och medborgare. Marknadens mekanismer är långt ifrån oproblematiska ur ett genusperspektiv.”

Så är vi tillbaka på ruta ett. Kvinnor är si och män är så. Och kvinnors natur/sätt passar inte i det marknadsliberala samhället. Män klarar däremot detta galant.

Slutligen: SNS verkar ibland fastna i frågan om ”Politikens egentliga bevekelsegrunder”. Exempelvis Varför konkurrensutsattes offentlig sektor och nådde man målsättningen? alt Varför tillåts företag i tidigare kommunala sektorer och – om bevekelsegrunden var kvinnors företagare – nådde man detta mål?.

Genom att bestämma själva premisserna för frågeställningen – konkurrensutsättningen skedde för att spara pengar och effektivisera verksamheter – och dessutom svara på frågan om man nådde målet har SNS rapportförfattare själva diskussionen som i en liten ask. Problem har uppstått när kritiker – ofta inbjudna att kommentera och kritiskt läsa – inte accepterat själva beskrivningen om bevekelsegrunden utan i stället anfört en annan, som att konkurrensutsättning och ökad valfrihet var efterfrågat efter år av stelbent offentlig verksamhet där valmöjligheterna bara var reell för de välställda.

Men, det ska sägas, det är alltid engagerande att ta del av SNS utbud.

 

Arkiv