Kommentar om bistånd från Stockholm Environment Institute

Med anledning av op-ed-artikeln Romsons goda vilja hjälper inte de fattiga (2/11), har följande kommentar inkommit:

Visst är det bra att Björn Lomborg vill att biståndspengar ska användas för att effektivt främja fattigdomsbekämpning. Men klimatbistånd handlar inte, som Lomborg hävdar, om att fattiga människor ska minska sina utsläpp. Syftet är istället att skapa förutsättningar för en robust väg mot ekonomisk utveckling. Detta innebär komplexa och dynamiska processer som inte kan formuleras genom de kortsiktiga och statiska cost-benefit analyser som Lomborg ägnar sig åt.

Bristen på tillgång till modern energi utgör ett avgörande hinder för utveckling i världens fattigaste länder. Över en miljard människor har, som Lomborg påpekar, inget annat val än att elda med traditionella biobränslen med allvarliga luftföroreningar, sjukdomar och dödsfall som följd.

Men Lomborgs förslag att sätta upp naturgasdrivna elverk på den afrikanska och sydasiatiska landsbygden, där infrastruktur för modern energiförsörjning helt saknas, vittnar om bristande förståelse för grundläggande realiteter. Fattiga länder har varken de strukturella förutsättningar, den ekonomiska bärkraft eller tillgång till finansiering som är en förutsättning för att bygga ut traditionella nätanslutningar, vilket ofta begränsar alternativen till decentraliserade lösningar.

Den omfattande analys som Stockholm Environment Institute och ett flertal globala forskningsinstitut genomfört inom projektet New Climate Economy, visar emellertid att förnybar el är mer energisäkert, renare och bättre för att främja en stabil ekonomisk utveckling, jämfört med fossila alternativ.

Idag är storskaliga solcellsanläggningar i Texas fullt konkurrenskraftiga med fossila alternativ – även utan subventioner. Auktionsbud för nya anläggningar i Indien hamnade i år på priser mellan ca 60 och 100 USD/MWh vilket kan jämföras med kolkraftverk som hamnar på ca 50-80 USD/MWh. I Sydafrika har buden hamnat runt 70 USD/MWh – ca 30 procent lägre än för kolkraftverk.

Men med något högre finansieringskostnader för förnybar energi och omfattande subventioner som gynnar fossila bränslen ser det fortfarande ofta ut att vara fördelaktigt för fattiga områden att satsa på fossilbaserade lösningar. Idag subventioneras fossil energi med 600-700 miljarder USD per år, nästan 10 ggr mer än de samlade globala subventionerna för förnybar energi. Subventionerna till fossil energi utgör stora kostnader för statskassan i många utvecklingsländer, men gynnar främst medelklassens konsumtion.

Dessutom har de fattigaste utvecklingsländerna oftast inte själva tillgång till naturgas eller andra fossila bränslen utan måste importera, vilket utgör en betydande kostnad. Faktum är att många av världens fattigaste länder också tillhör de som är mest beroende av energiimport. Med naturgas riskerar de att bli än mer beroende och sårbara för globala prisvariationer. Förnybara energikällor är tvärt om både lokalt tillgängliga och gratis, vilket innebär att man redan i dag tjänar in en något högre investeringskostnad genom minskade driftskostnader. Dessutom skapas en mer långsiktig, energisäker, jämlik och robust energiförsörjning som bidrar till nationellt oberoende och möjligheter till gradvis expansion av kapacitet i energisystemet.

Det finns ingen anledning att välja mellan att antingen minska utsläppen av växthusgaser, eller främja en ekonomisk utveckling samt förbättra hälso- och levnadsvillkor för de fattiga. Den omfattande analys som vi genomfört inom projektet New Climate Economy, visar att ekonomisk tillväxt går att kombinera med klimatåtgärder. Stöd till utvecklingsländer kan med fördel användas för att utveckla förnybara, energisäkra och effektiva energilösningar, istället för att utvecklingsländer bygger fast sig i en dyr och riskabel fossilbaserad infrastruktur.

Måns Nilsson, forskningschef vid Stockholm Environment Institute

Karl Hallding, seniorforskare vid Stockholm Environment Institute