Annons

Ledarbloggen

Amelie Langby

Amelie Langby

Mauricio Rojas har sedan 2009 i olika omgångar synts på SvD:s ledarsida och återinträder i dag som kolumnist. Mauricio är docent i ekonomisk historia vid Lunds universitet och har skrivit flera böcker om bland annat integration, utveckling och välfärd. Han har varit vd för tankesmedjan Timbro. 2002-2008 satt han i riksdagen för Folkpartiet och var 2004-2006 partiets talesperson i integrationsfrågor. 2008 flyttade han till Spanien för att bli rektor för Madrids högskola för integration och internationellt bistånd. Numera är han åter bosatt i Chile, som han lämnade för Sverige 1974.

 

Du har ofta uppfattats som djärv i dina idéer och inlägg, framförallt i integrationsfrågor. Vilka idéer tycker du att det är viktigt att stå upp för?

– Individens frihet och det ansvar som det medför. Våra rättigheter och de skyldigheter som rättigheterna tvingar oss till för att kunna existera. Allt detta beror mer på oss, som medborgare, än på staten, det handlar om en medborgerlig etik utan vilken det goda samhället inte kan överleva. Utifrån det har jag diskuterat integrationsfrågorna, men det skiljer sig inte från alla andra samhällsfrågor. Det är samma syn, baserat på existensen av fria individer och en idé om människans värdighet, som börjar med individens ansvarstagande för det man är och det man får.

Hur ser du på dina meningsmotståndare?

– Jag fick många ovänner bland de som bara betraktar flyktingar och invandrare som offer, som objekt för vår solidaritet, människor som inte är kapabla till ansvar, barn som ska passas och omskolas… Det jag istället ville var att betrakta de som kommer utifrån som fullvärdiga individer, värda respekt men också med ett grundläggande ansvar för vad de är och gör. Och jag tyckte att hela vårt omhändertagande och vår bidragspolitik, som är socialstaten i dess värsta version, förstörde just denna värdighet genom att lära nykomlingarna att leva i ett kränkande utanförskap.

 

“Man kan inte ackumulera så mycket utanförskap och ovärdiga levnadsvillkor utan att det smäller.”

 

Ett av alla debattinlägg som skrevs i våras när upploppen i Husby bröt ut var en text på Newsmill av Merit Wager. Hon lyfte fram att du för nästan tio år sedan hade varnat för att något sådant skulle kunna ske i Sverige. Vad tänkte du när du fick höra om Husby?

– Jag tänkte, oj, nu händer det som vi visste någon dag skulle hända. Man kan inte ackumulera så mycket utanförskap och ovärdiga levnadsvillkor utan att det smäller. Och det är ungdomarna som reagerar, de som jag kallade utanförskapets barn eller Sveriges oälskade barn, som det hette i min bok som publicerades redan 1995 och där jag förklarade varför det som hände i Husby och andra förorter skulle hända.

Vilka åtgärder tror du krävs politiskt för att människor som känner utanförskap ska kunna bryta det?

– Det är många saker. 2005 skrev jag ett omfattade integrationsprogram till Folkpartiet, där jag föreslog 25 olika åtgärder. Allt ifrån att avskaffa principen om ”sist in först ut” i LAS till de mycket omdebatterade förslagen om att bekämpa kriminellt beteende. Med andra ord, det finns ingen enkel väg att gå och det är många saker som måste göras samtidigt. Och jag betonade i det programmet att i denna kamp för en värdig integration borde invandrarna själva få en nyckelroll. Lösningen måste komma inifrån de segregerade områdena, inte utifrån och uppifrån, som det har gjort hela tiden.

Och vad tror du krävs på ett icke-politiskt plan?

– Att vi betraktar varandra som lik- och fullvärdiga individer, kapabla till både frihet och ansvar.

 

Innan du flyttade från Sverige 2008 för att bli rektor i Spanien träffade SvD:s dåvarande politiske chefredaktör PJ Anders Linder dig för ett samtal som publicerades på ledarsidan. Ni pratade om att du inte bara lämnade Sverige för att Spanien lockade, utan för att du inte hade någon framtid som borgerlig integrationspolitiker. Hur förhåller du dig till allt det nu?

– På samma sätt som då. Mina borgerliga vänner ville inte ha en så ”besvärlig” person, och allt tyder på att det fortfarande är så. Tänk till exempel på att under de nästan fem år som gått sedan dess, har jag aldrig fått ens en fråga om vad jag tycker eller om jag har något att bidra med i integrationsfrågor. Det låter nästan overkligt, men så är det. Utfryst heter det…

I september förra året lämnade du Spanien och flyttade till Chile – som du lämnade för snart fyrtio år sedan. Hur kommer det sig att du flyttade tillbaka?

– Jag ville se och uppleva Chile igen. Det är en del av mig, som var lite undanträngd, men nu var det dags att låta Chile växa igen i mig, och det gör det faktiskt. Det är både roligt och intressant, men inte helt enkelt för här påminns jag om ett helt annat liv som hade kunnat bli mitt… Ja, om jag överlevde diktaturen själklart. Men hem är också Sverige… Det är ett slags bigami, två kärlekar, två lojaliteter, två historier med sina märkliga gångar och irrgångar.

Vad har du med dig från din tid som rektor vid högskolan i Madrid?

– Det var en mycket bra tid. Jag fick undervisa igen… och det älskar jag, men jag fick också användning för mina kunskaper om integrations- och biståndsfrågor. Det var viktigt att någon ville ta just det till vara… Men jag lärde mig att integrationen kan se helt annorlunda när staten inte är så påträngande som i Sverige. Det blir lite mer kaotiskt, men bättre.

 

“Jag lärde mig att älska Sverige, med sina fel och brister, och det förpliktar.”

 

Genom bland annat kolumnerna på ledarsidan bidrar du fortsatt till den svenska debatten. Vad driver ditt engagemang?

– Glöm inte att jag är svensk, och inte bara på passet. Det är, som sagt, också mitt hemland… Jag lärde mig att älska Sverige, med sina fel och brister, och det förpliktar.

Tror du att du kommer att flytta tillbaka till Sverige någon gång, eller var ser du dig själv om några år?

– Vem vet, Sverige är kallt mot de avvikande, dissidenterna… Vintern är också lång och för det mesta trist. Men det finns så mycket jag uppskattar i krusbärslandet… människorna, dessa enkla bönder som svenskarna i gemen är, tystlåtna men älskvärda. Det är så att jag trivs i Sverige, men blir uttråkad efter ett tag. Men allt detta är saker som också svenskarna upplever. Antagligen kommer jag att leva lite här och var – inte invandrare eller utvandrare, utan bara vandrare.

 

Mauricio skriver i sin kolumn i dag om hur han berättat om den svenska modellens hemligheter för chilenska åhörare.

Arkiv