Kvinnans kropp ska inte vara källan till någons heder

Ska man bli glad, upphetsad eller provocerad av kvinnokroppar? Det gäller att följa med för att veta vad kvinnokroppen betyder. Ta exemplet med bara bröst. I Sverige har en del feminister på senare år kämpat för rätten att vara topless i badhus. På 70-talet brändes bh:ar. Samtidigt finns en sexualisering av kvinnokroppen i offentligheten, på reklamaffischer och i populärkulturen. Avklädda kvinnor är eggande garnityr till diverse produkter som behöver säljas eller filmhjältar som behöver någon att rädda, eller som dansk tv-show. Det har många feminister protesterat mot. I ena fallet är den nakna kroppen ett tecken på frihet, i det andra är den ett tecken på förtryck. Och båda har poänger.

Det är inte alla som engagerar sig för kvinnors rättigheter som vet hur de ska se på kroppen heller. I torsdags skrev Sanna Rayman på ledarsidan om den 19-åriga tunisiska feministen Amina Tyler och hennes kamp för kvinnors lika rättigheter. Hon lade upp en toplessbild på sig själv, inspirerad av den ukrainska feministgruppen Femen. Hon höll i ett plakat där det stod: ”Min kropp tillhör mig och är inte källa till någons heder”. Ett politiskt budskap som är lätt att känna sympati för. Femen gör aktioner där de protesterar barbröstade. Att medier älskar att uppmärksamma deras aktioner har nog mindre att göra med jämställdhet och mer med att sälja lösnummer. I fredagens tidning kunde man läsa hur Femen startat ett Topless jihad för att stödja Amina Tyler som har blivit hotad efter sin bild. ”Bara bröst mot islamism” har varit ett slagord, och protester har hållits i Paris, Milano, Bryssel och Kiev.

Men alla gillar inte topless-kampanjen. På facebook har en sida som heter ”Muslim women against Femen” skapats som redan har fått 7000 medlemmar. Där laddas bilder upp med kvinnor i slöja, hijab och liknande med skyltar där det står ”Jag behöver inte räddas” eller ”För cool för att vara förtryckt”. En muslimsk feminist i Manchester anser att Femen använde rasistiska stereotyper, har en islamofobisk syn och att de inte representerar muslimska kvinnor.

Så representerar den nakna kvinnokroppen frihet eller förtryck?

Tydligt är att patriarkala mönster är starkt rådande i Tunisien och i Mellanöstern. Det gäller inte alla familjer, inte överallt, inte hela tiden. Men att det finns går inte att förneka. Annars hade inte Amina Tyler tvingats rymma hemifrån. Ett citat från Sanna Raymans ledare får avsluta det här inlägget:

[Amina Tylers] handlingar kan föra med sig en epidemi. Det kan smitta och ge andra kvinnor idéer”, sade Almi Adel som leder Kommissionen för befrämjandet av sedlighet och bekämpandet av synd (Huffington Post 22/3). 80–100 piskrapp eller stening var ett lämpligt straff, menade han. Var Amina är nu är oklart, uppgifterna går isär. Men om den arabiska våren ska bli av så är det nog på kvinnor som henne det hänger.

Någon räkmacka blir det inte. Traditionerna är starka och systerskapet är splittrat. I Egypten röstar landsortens kvinnor för förtrycket (SVT 9/4). Men den arabiska våren har lärt oss att det inte räcker med resning mot despot X eller tyrann Y. I grunden måste idéer finnas. Idén om medborgerliga rättigheter, viljan till lagstyre, likhet inför lagen. Vägran att vara andra klassens medborgare.

Inget vore mer välkommet än om Aminas handlingar smittade och gav andra kvinnor idéer. Då blev det kanske vår till slut.