Vi kan hjälpa till men inte göra jobbet

Stockholmstrafiken kommer att präglas av mötet mellan svensk idyll och en grymmare verklighet i Irak. I den ena filen kör ekipage med flak fyllda av hurrande studenter. I det andra körfältet rullar svarta limousiner med svärtade rutor – åtföljda av ljudet från tjutande polissirener. Det är Irakkonferens i stan.

Men kanske några av passagerarna i de svarta bilarna också nynnar på ”Den ljusnande framtid är vår”.

Trots att Iran i samband med Iraq Compact Annual Review Conference (ICI) har fått ta emot kritik från flera håll, inklusive Fredrik Reinfeldt, ändrar det inte bilden. Det är islamisterna i Teheran som hittills är de största vinnarna i det storpolitiska efterspelet till störtandet av Saddam Hussein. Tyvärr. För det innebär trubbel för Irak.

Som brukligt på internationella konferenser har det varit mycket snack på ICI, men det som skulle ha kunnat bli den verkliga snackisen hände aldrig. Det blev inte något direkt möte mellan USA:s och Irans utrikesministrar. Förr eller senare är det dock ett måste att lyfta kontakterna till den nivån. Hur gärna man än vill går det inte att tänka bort Iran.

Iraks premiärminister Nuri al-Maliki tar med sig hem glada hejarop blandade med beskare bedömningar. Det är långt kvar och för att nå fram är det viktigt att huvudansvaret läggs på irakierna själva. Om inte annat demonstrerar dock ICI styrkan i det internationella engagemanget för Irak, men det återstår förstås att se hur mycket av stödet som materialiseras. Det vore till exempel inte helt fel, om jag säger så, om USA verkligen tog emot fler flyktingar.

Ska man tala om brist på engagemang så hittar man det bland arabstaterna, Iraks grannar. Det gäller skuldavskrivning, men också sådant som inte kostar mer än politiskt mod. Kontakter och samarbete med Irak är knappt halvljumna, ambassader saknas, och så vidare. Det är varken det rätta sättet att möta hotet från Iran eller stödja en bättre framtid i Irak; det speglar bara rädslan för att utpekas som spelare i det USA-ledda laget.

När Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Gunilla Carlsson har pustat ut efter ICI kan de svalka sig med att räkna ytterligare utrikespolitiska poäng. Det är kul för dem och bra för Sverige. Sverige har också genom den stora flyktingströmmen hit ett direkt intresse av att Irak utvecklas på ett sätt som gör återvändande till mer än en dröm.

Det känns säkert också bra att ha fått besked om att socialdemokraterna vill köra med könskvotering i utrikespolitiken (DN 29/5). Kompetens ska inte heller vara avgörande för vem som ska bli utrikesminister utan könsbalansen ska fälla avgörandet. För det är ju kontentan av socialdemokraternas jämställdhetspolitiske talesman (eller ska jag skriva talesperson för att inte bli anklagad för att kränka någon) Claes Borgströms könsdiskrimineringskritik av Bildt och Reinfeldt.

Och för oss andra är det bra att veta.