Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Fredrik Kärrholm

Fredrik Kärrholm

Fler anmälda brott och en i stora delar oerfaren poliskår är en viktig förklaring till varför andelen uppklarade brott inte förbättrats, trots fler poliser. Det framfördes i papperstidningen häromdagen med ledaren ”Därför lyckas inte polisen hantera buset”.

Men det är bara en av många förklaringar. Och utredningar är bara en av polisens många uppgifter.

Trots att poliserna blivit fler är andelen uppklarade brott per polis oförändrad. 2006 anmäldes 1 225 000 brott och samma år fanns det 17 423 poliser. 2011 hade Sverige fått 20 398 poliser, men antalet anmälda brott hade ökat till 1 420 000 (och den främsta anledningen till detta är förmodligen helt enkelt befolkningsökningen).

Trots 3000 fler poliser är anmälda brott per polis alltså lika många som tidigare, cirka 70 stycken. Räknas även civilanställda, 7206 år 2006 respektive 7984 år 2011, har antalet anmälda brott per capita till och med blivit något fler.

Denna fråga är dock betydligt mer komplex än uträkningen kan ge sken av, vars siffror snarare bara bör betraktas som en indikation på utredningsbördan.

● För det första säger siffrorna inget om brottsstrukturen. Är det trafikbrott, butiksstölder eller våldsbrott som anmäls? Olika brott innebär olika stor arbetsbörda. En fortkörningsbot tar 5 minuter att skriva, ett bedrägeri kan ta veckor att nysta upp.

● För det andra leder många anmälda brott inte till någon förundersökning överhuvudtaget (vilket även i sig är ett problem). Det är de så kallade bearbetade ärendena som är av störst betydelse för arbetsbördan i utredningsverksamheten.

● För det tredje är det vanskligt att jämföra det totala antalet personal med antalet anmälda brott, då en stor del av personalen överhuvudtaget inte arbetar med brott. Hittegods, pass och vanvårdade djur är bara några av de saker som polisanställda ägnar sina arbetsdagar åt.

Det bör ändå kunna konstateras att utredningsbördan inte minskat. I praktiken har den förmodligen ökat, på grund av att utredningsarbetet blivit mer komplicerat; med fler tekniska undersökningar, videoförhör, tolkförhör och krav på dokumentation. Samtidigt är poliskåren i stora delar mer oerfaren än tidigare.

Oftast är det bra med en balans av erfaren och ny personal på en arbetsplats, men i polisens fall har nästan var tredje polis i dagsläget inte arbetat mer än tre år. Detta som en konsekvens av pensionsavgångar och regeringens egentligen positiva satsning på fler poliser.

Utredningar är dock bara en av polisens huvuduppgifter. Polislagen gör även gällande att polisen ska förebygga brott och upprätthålla allmän ordning – och ingripa när brott och störningar sker.

Bortsett från överdrivna förväntningar på brottsförebyggandet (kriminologisk forskning pekar ofta på nollresultat) finns rimliga krav på att huvuduppgifterna ska lösas bättre.

Konkurrensen till Polishögskolan (med nästan 30 sökande på varje plats) vaskar just nu fram Sweden’s finest, för att låna New York-polisens motto. Med rätt politik och åtgärder borde vi därmed kunna få en utmärkt fungerande polis.

Vad är då lösningarna?

● Justitieministern vill ombilda de 21 länsmyndigheterna till en nationell myndighet, vilket även Polisorganisationskommittén förslog med ett genomarbetat betänkande tidigare i år. Det är nog rätt väg att gå. 2005 omvandlades Åklagarmyndigheten från en myndighetskoncern till en så kallad enmyndighet, och det medförde tydligare ledning, flexiblare verksamhet och effektivare resursutnyttjande.

● Rikspolischefen har talat om behovet av kompetensuveckling på chefsnivå, utvecklade arbetsmetoder och moderniserat IT-systemen. Det senare är på gång, med en stor och välbehövlig investering. Det nuvarande programmet för anmälningsupptagning är från 1987 – svartvitt och kan inte användas med mus.

● Kriminologiprofessor Leif GW Persson har framför idén om en differentierad polisutbildning, som utbildar mer än en typ av polis. Akademikern som vill utreda familjevåld och snickaren som vill gripa rånare söker två olika jobb och behöver två olika utbildningar. Det är något som förutsättningslöst borde kunna utredas.

● Polisbefäl vittnar om att personaladministration, uppföljning och informationshantering tar allt mer tid, vilket leder till mindre fokus på kärnverksamhet. Befäl som tidigare var operativa har i många fall blivit pappersvändare. Byråkratin bör mer aktivt kunna motarbetas från högre ledningsnivå.

● Ordningspoliser har länge klagat på att kvantitativa mål har styrt arbetet fel och skapat en så kallad ”pinnjakt”, till exempel har antalet nykterhetskontroller länge varit viktigare än var och när de görs. De statistiska målen som infördes i början av 2000-talet är dock på väg bort, på order av rikspolischefen. Men på många håll i landet fortsätter ändå verksamheten med de gamla kvantitativa målen.

● Utredare framhåller att pappersarbetet behöver minska. En erfaren utredare har förklarat att det administrativa arbetet fördubblats. Delvis är det ofrånkomligt, på grund av exempelvis ansökningar om kontaktförbud som inte förekom tidigare, men delvis bör vissa förenklingar ändå kunna göras.

● Lokala fackliga ombud är inte sena med att påpeka att arbetstidsavtalet 2008 är en bov i dramat. Arbetstider för skiftarbete försämrades i utbyte mot en bättre pensionsöverenskommelse. Men avtalet gick för långt, menar många, och uttröttade poliser har lett till sämre resultat. Somliga talar om tidsavtalet som ett arbetsmiljöproblem. Något både facket och arbetsgivaren bör ha i åtanke i kommande förhandlingar.

Ofrånkomligen är polisens framgång i slutändan beroende av resurser. Vissa förbättringar kan sannolikt uppnås genom effektiviseringar, men det går knappast att förvänta sig underverk av sådana åtgärder. En mer realistisk väg är att utöka resurserna. Mycket tyder på att det behövs fler poliser – och i snabbare takt är befolkning och anmäld brottslighet ökar.

Det finns nu tydliga politiska ambitioner om att lösa polisens problemen, men insikten om hur det bör ske är dessvärre högst varierande och det finns flera djupa fallgropar.

En sådan fallgropp är en övertro på att problemen inom polisen kommer lösas med en ny organisation. Det är högst tveksamt, för att inte säga verklighetsfrånvänt önsketänkande. Problemen är mer komplicerade och kräver fler lösningar på många olika nivåer. Dessutom kommer en stor omorganisation förmodligen att inledningsvis resultera i tillfälliga försämringar.

En annan fallgrop är ett ensidigt fokus på en viss del av polisens mätbara verksamhet, såsom utredningsresultat. Något som kan leda till en olycklig omfördelning av resurser inom polisen. Om utredningsverksamheten förstärks riskerar det att drabba den yttre verksamheten, med längre utryckningstider och mindre synlighet.

Men ingen fallgrop är osynlig. Och problemen är välkända. En förbättring är inte omöjlig och ansvaret vilar främst på Rikspolisstyrelsen och justitiedepartementet.

En polispatrull ska alltid komma när någon ringer 112. Inbrott i bostäder ska alltid utredas på bästa sätt. Det är något vi borde ha råd att prioritera med världens näst högsta skattetryck.

Arkiv