X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Under rubriken ”Försörjningskravet satt på undantag” påpekar moderaterna Gunnar Axén och Mikael Cederbratt att försörjningskravet, som infördes 2010, i praktiken knappt finns:

”Statistik från Migrationsverket visar att undantagen är så omfattande att försörjningskravet berör endast en försvinnande del av anhöriginvandringen. Under 2011 och 2012 omfattades mindre än en procent av anknytningsärendena och hittills i år har andelen sjunkit ytterligare. Enligt Migrationsverket har försörjningskravet tillämpats i 53 ärenden hittills i år – att jämföra med drygt 15 000 uppehållstillstånd beviljade av anhörigskäl.”

Att försörjningskravet knappt berör någon är inget nytt. Förra året rapporterade Riksdag & Departement att reformen resulterat i ett ”slag i luften”, som knappt hade någon påverkan alls:

”År 2011 anhöriginvandrade över 32 000 personer till Sverige från länder utanför EU/EES. (…) Av dessa var det bara 197 som fick nej med hänvisning till att de inte uppfyllde kraven på försörjning.”

Skälet, konstaterade Migrationsverket då, liksom Axén och Cederbratt gör nu nu, är att undantagen är så många och så omfattande att regeln liksom inte gäller någon.

 

Uttrycket ”undantaget bekräftar regeln”, går ut på att ett presenterat undantag implicit också berättar om regeln som undantaget gäller. För att använda Wikipedias pedagogiska exempel:

”The original meaning of this phrase is that the presence of an exception applying to a specific case establishes (”proves”) that a general rule exists. For example, a sign that says ”parking prohibited on Sundays” (the exception) ”proves” that parking is allowed on the other six days of the week (the rule). A more explicit phrasing might be ”The exception that proves the existence of the rule.”

 

Uttrycket myntades av Cicero, men huruvida han satte något tak för hur många undantag en regel kan ha och fortfarande kallas regel vet jag inte. Intuitivt känns det att om mängden undantag till slut blir så omfattande att regeln är blott en sällsynt skärva, så är det kanske läge att vända på steken och kalla undantaget regel istället. Men vad vet jag, jag är ingen Cicero.

Vad jag däremot vet är att den här frågan inte lär röra på sig i första taget. Det är inte första gången moderater påpekar det orimliga i att ha en regel som inte omfattar någon, men något gehör lär de knappast få. Tobias Billström har bollat upp frågan förut, utan något intresse från Miljöpartiet och allianskollegerna. Det ser ungefär likadant ut nu, trots att det faktiskt finns delar som är värda en seriös diskussion.

Axén och Cederbratt nämner till exempel det faktum att anhöriginvandringen 2012 bestod till två tredjedelar av nyetablerade relationer. Att det finns en inneboende betydelsespänning i att ett nyetablerat par återförenas säger sig självt. Att dylika nya parrelationer undantas försörjningskravet kunde partierna i migrationsöverenskommelsen gott diskutera ett varv. Om inte annat vore det intressant att höra det principiella resonemanget i frågan. Inte slentrianuttalanden om barn, utan specifika resonemang kring just detta med nybildade par som slipper krav på egen försörjning.

 

För att försörjningskravet måste ha en del undantag är förstås helt självklart. Det är till exempel viktigt att barn inte hamnar i kläm och förlorar sin familj på grund av strikta regelverk. Den diskussionen var aktuell i december förra året och kommenterades då förtjänstfullt av Marika Formgren i SMP:

”Färre undantag från försörjningskravet kan nog vara rimligt, om människorna som invandrar till Sverige de närmaste åren ska få en bra start och goda möjligheter till integration. Men det är olyckligt att Billström pekar ut barnfamiljerna som det undantag som bör ses över. Minderåriga barn och deras föräldrar har samma behov av varandra nu som 2008. Politik som splittrar barnfamiljer är oetisk.

Billströms inriktning på barnfamiljerna beror sannolikt på att det undantaget är ett resultat av svensk inrikespolitisk debatt, medan de andra undantagen beror på EU-lagstiftning. Han siktar på vad han kan förändra, i stället för vad som vore rimligt att förändra. För nog är det humanitärt viktigare att inte splittra barnfamiljer än att vuxna flyktingar ska slippa försörjningskrav när de vill ta hit make eller maka?”

 

Arkiv