Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Göteborgs universitet ger sig in i diskussionen om vetenskaplig oredlighet och kommenterar här den på ledarplats omskrivna skandalen i Jönköping samt Jönköpings högskolas replik i ärendet.

 

Sanna Rayman diskuterar i en ledare (SvD 19/2) ett ärende gällande vetenskaplig oredlighet vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Förutom att lägga fram detaljer i ärendet kritiserar hon också högskolan för dess ovilja att se allvaret i den uppkomna situationen.

Högskolan i Jönköping svarar (SvD 21/2) kortfattat och tjänstemannamässigt korrekt utan att på djupet beröra den kritik som framförts. Det kan därför finnas anledning att lyfta diskussionen till en mera principiell nivå och sätta ärendet i ett större sammanhang.

 

Sverige har under de senaste åren ökat sina utgifter för forskning och utveckling. I relation till befolkningsmängd är det bara Finland som satsar mer än vad vi gör. I samband med detta höjs också, helt förståeligt, röster för att dessa investeringar måste åtföljas av skärpta former av utvärderingar. En svårighet med detta är att forskningen är ytterst diversifierad. Det blir därmed komplicerat att skapa enkla och relevanta mått som är jämförbara över hela fältet.

Ett problem med att mäta mänskliga aktiviteter är att det kan skapas något som vetenskapsteoretikern Ian Hacking kallar för loopingeffekter. Med detta menar han att människor, till skillnad från exempelvis partiklar eller kemiska processer, kan ändra sitt beteende för att svara upp mot själva mätningen. I ett tänkt scenario där måttstocken på djupet kunde beröra forskningens kvalitet skulle denna form av reflexivitet vara en fördel. Nu är dock verkligheten en annan. I dag används olika former av bibliometri för att mäta vetenskaplig produktivitet och genomslag, där kvantitativa mått på publiceringar och citeringar får stå som indikatorer på den kvalitativa substans som förväntas finnas bakom. Risken med att överbetona dessa typer av mätningar vid bedömning av forskningens värde och vid resurstilldelning är att det kan ske oönskade förskjutningar i forskningens inriktning där kvalitet inte med nödvändighet hamnar i första rummet.

 

Forskarsamhällets egen metod för att upprätthålla kvalitet i forskning bygger på en radikalt annorlunda princip än bibliometrin. Den utgår från att vi själva kan ta hand om vår egen kvalitetssäkring. Genom att låta oberoende experter inom varje specialisering granska och kommentera den forskning som är under rapportering sker kunskapsbildningen kollektivt. Kvalitet får också därmed en mer nyanserad betydelse i förhållande till varje specialisering. Om dessa specifika inriktningar sedan kommer att generera betydande insikter, eller visa sig vara kunskapsmässiga återvändsgränder, det får historien avgöra. Men denna typ av osäkerhet hör till forskningens natur och diskvalificerar inte verksamheten i sig.

Systemet som sådant bygger i grund och botten på att allmänheten har ett stort mått av förtroende för forskarna—till deras förmåga och vilja till intern granskning. Det är mot ljuset av detta som vi bör betrakta historien kring Didaktisk Tidskrift. Denna tidskrift har under många år utgett sig för att kollegialt fackgranska alla ingående bidrag. Att så skulle ha varit fallet är inte enbart en föreställning som förmedlats till enskilda forskare utan även till nationella och internationella organ med uppgift att dokumentera vetenskaplig publicering. Mellan 2004 och 2012 listar exempelvis det norska serviceorganet för forskning (NSD) Didaktisk Tidskrift i sin ”Database for statistikk om høgre utdanning”. För att kvalificera som godkänd publiceringskanal där ska en vetenskaplig tidskrift: •    kunna identifieras med ISSN •    ha en vetenskaplig redaktion •    ha rutiner för kollegial fackgranskning •    ha en nationell eller internationell författarkrets, dvs. maximalt 2/3 av författarna får tillhöra samma institution

 

När Högskolan i Jönköping initierade och genomförde en utredning om misstänkt vetenskaplig oredlighet var detta en reaktion på att resultat hade ändrats i tidskriften efter publicering. Denna utredning berörde ett enskilt arbete, men de efterföljande diskussionerna har blottlagt betydligt mer omfattande och för forskningen mer allvarliga problem. Forskare har listats som tillhörande redaktionen utan att vara informerade om detta och några rutiner för kollegial granskning har inte funnits.

Som en naturlig konsekvens har vi vid Göteborgs universitet tagit ställning för att de texter som publicerats i Didaktisk Tidskrift inte ska ha vetenskaplig status i den dokumentation över vetenskaplig verksamhet som vi råder över. Vi kommer också att i alla relevanta sammanhang framföra krav på ökad transparens kring hur den kollegiala granskningen går till vid tidskrifter där vi är en del av kollegiet. Den omedelbara skadan av att dessa problem uppmärksammats kommer sannolikt att förknippas med enskilda karriärer och möjligen också med vissa forskningsinriktningar. Men den otjänst som tilltaget vållar svensk pedagogisk och utbildningsvetenskaplig forskning i stort är omöjlig att i skrivande stund överblicka. Det handlar nämligen om själva grundbulten för hela vår verksamhet—om forskningens trovärdighet.

 

Jonas Ivarsson Professor i pedagogik och vicedekan för forskning, Utbildningsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs Universitet Åke Ingerman Professor i ämnesdidaktik med inriktning mot naturvetenskap och teknik, Göteborgs Universitet

Arkiv