Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Idag skriver Jonas Thente en mycket tänkvärd text i DN som många bör läsa och ta till sig. Ta till sig i bemärkelsen låta den bli en vändpunkt, inte bara en paus. Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”vi”, skriver Thente. ”Vi” i bemärkelsen journalisterna, mediearbetarna och de professionella deltagarna i samhällsdebatten.

Gudarna ska veta att han har rätt. Jag beskrev något liknande i en text för några år sedan, under rubriken ”En professionaliserad debatt där få kan delta”. Iakttagelsen då var att samtalets förutsättningar nu är så snäva att den som är dåligt uppdaterad på vilka ord som fått ny eller starkare politisk laddning riskerar att avfärdas eller attackeras redan vid första försöket. Tänk dig exempelvis någon som använder begreppet ”politiskt korrekt” och med detta bara menar politisk/social anpasslighet och konflikträdsla. En sådan miss vore i princip irreparabel och vederbörande skulle kastas ut ur det offentliga samtalet omedelbart. Helt enkelt: ”Endast de som kan väga sina ord på guldvåg, som kan skriva stramt där stramt behövs och som kan slå an känslosträngarna när detta är önskvärt lyckas nå ut med faktiska budskap. Den lite mer debattovane snor in sig och faller i de snubbeltrådar som yrkestyckarna spänner upp för varandra. Få läser med avsikten att faktiskt förstå budskapen. Snarare är stämningen oförlåtande, överkritisk, snarstucken och attackhungrig.”

 

Thente fokuserar mycket på klassdimensionen i denna utfrysning av möjliga debattdeltagare och identifierar också sättet på vilket attackerna rättfärdigas: man låtsas att den man angriper är makthavare genom att poängtera att denne är vit, är man etcetera. Han skriver:

”Jag tror inte att näthatarna är ett demokratiskt problem. Jag tror att vi är det, och i synnerhet de politiska kulturdebattörer på vänsterkanten som slappt väljer de enklaste slagen och siktar mot de största träffytorna i stället för att söka den större bilden. Det är alltid enklast att hitta en fiende att demonisera och nu har man hittat den. Och man gör den fortlöpande alltmer utanförstående och demonlik, framför allt genom att framställa den som privilegierad makt.

Man tror faktiskt att man vänder upp och ner på samhällshierarkierna genom att häckla dessa människor. Man tycks anse att den härskande eliten av dessa kränkta vita män får finna sig i att hamna i botten och vi rättfärdiga medelklassförespråkare av jämlikhet, demokrati och anständighet får för en gångs skull hamna i topp. Att på så vis berättiga förnedrandet av de maktlösa genom att låtsa att de längre har någon makt: det är den slutliga förnedringen.”

 

Jag håller i princip med honom. Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början. Mitt enda lilla aber är att Thente petar in ett lätt självspäkande formulering om ”rättfärdiga medelklassförespråkare”. Inte hela världen, kanske vill han bara visa att han känner till sina privilegier. Men, om ambitionen är att förbättra samtalsklimatet bör man akta sig för att hjälpa slappa markörer av detta slag att växa till sig och bli slagträn. På samma sätt som usel stavning och andra menande blinkningar som Thente nämner har blivit effektiva vapen mot de bortsorterades försök att göra sig hörda så är ordet medelklass ett tröttsamt sätt att fula ut debattörer. Vår första strävan borde alltid vara att lyssna på den som vill säga något och försöka förstå varur hans/hons/hens upplevelser och analyser kommer. Den artigheten bör omfatta alla, oavsett klass, härkomst och kön.

 

Det mest intressanta passagen i Thentes text är emellertid den där han sätter fingret på något som oroar mig än mer. Det som nämns ovan kan med fog kallas samhällsdebattens utbredda ovana att gena i debatter genom att värdera stavning och härkomst snarare än sakinnehåll och argument. Problemet med den ovanan är att den gör debattörer otränade. Vi får fler reflexartade ställningstaganden och fler åsikter där syftet snarare verkar vara att positionera sig gentemot andra åsikter och grupper än att värdera principer och komplexitet. Thente ger ett utmärkt exempel i Åsa Romsons och MP:s förslag om att förbjuda anonymitet på nätet häromveckan (ett förslag som jag själv inte ens trodde var sant, men som sedermera visade sig vara exakt så illa):

”Stämningarna mot dem (näthatarna) är i dag så grundlagda att Miljöpartiets Åsa Romson utan vidare kunde utgå ifrån att hon skulle få applåder när hon i Ekot i förra veckan ville förbjuda anonymitet på nätet. Nu fick hon mothugg, men knappast för att någon vurmade för näthatarnas ventil, utan av andra skäl.”

 

Nej, ingen vurmar för näthatarnas ventiler. Den som näthatat kan numera förvänta sig att få sin dörr knackad av Robert Aschberg, och eventuellt få nöjet att hängas ut i TV när man presenteras med skadeståndsanspråk från en eller annan ledsen journalist. Jag tycker förvisso inte om näthat mer än någon annan, men jag kan konstatera att det är rätt sällan som bedragaren, hustrumisshandlaren eller fyllebilisten får motsvarande behandling. En vanlig medborgare kan rentav få intrycket att det betraktas som en värre förseelse att skicka hemska mejl till journalister än att slå någon på käften. (Vad säger i så fall det om journalistkårens människosyn, för att använda ett slitet uttryck?) Gör det ena och du döms eller får dina böter, end of story. Gör det andra och ett helt team på Expressen gör sig redo att hänga ut dig med namn och bild.

Thente använder verkligen exakt rätt ord när han beskriver detta som ”stämningar”. För nej, det är inte någon gigantisk journalistisk sammansvärjning som leder fram till detta, det är just stämningarna, i kombination med lättjan och positioneringen. Det är som om de grundläggande demokratiska reflexerna håller på att utraderas till förmån för att ha koll på vem/vilka som är grupp non grata. Hur ska man annars förklara att folk på allvar både tänker och framför tankar om anonymitetsförbud? Att vi på riktigt har en seriös debatt om huruvida vi borde frånta vissa rätten att demonstrera?

Allt detta görs av människor som tror att de skyddar demokratin. Jag tror allt oftare att de är demokratins värsta fiende.

 

Tidigare skrivet om näthat här, här, här och här.

Arkiv

Fler bloggar