Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Idag kan man ta del av nyheten att den 4-åriga flicka som för några veckor sedan hittades våldtagen och medvetslös i indiska Madhya Pradesh nu har avlidit. Gräsligheten stannar inte vid detta. Händelsen är inte isolerad utan bildar tvärtom ett mönster med andra liknande händelser. TT rapporterar:

”Fallet är det senaste i raden av brutala barnvåldtäkter som skakat Indien. I måndags greps 22 män utanför Delhi, misstänkta för att ha våldtagit och skurit en sexårig flicka i halsen, rapporterar tv-stationen al-Jazira.

Förra veckan skakades den indiska huvudstaden av protester, sedan en femårig flicka blivit bortrövad, misshandlad och våldtagen.”

 

Att läsa om de här fallen är att förlora förmågan att sätta ord på känslor. Man famlar runt efter tillräckligt svidande synonymer för outsägligt fruktansvärt och fasansfullt, men allting låter svagt. Man försöker hitta tillräckligt fördömande och hatiska sätt att beskriva hur man känner inför de odjur som gör sånt här, men inte heller det är möjligt.

I Indien finns en pågående våldtäktsdebatt i spåren av de många grymma och groteska våldtäkter som det ständigt rapporteras om. Frågan är dock om den hjälper. Problemet är inte nytt. Just staten Madhya Pradesh verkar vara särskilt ökänd i våldtäktssammanhang. Redan 2010 rapporterades det om hur området toppade den indiska statistiken över våldtäktsfall och problematiken uppmärksammades i parlament och på departement. Än så länge verkar man inte riktigt ha nått några framgångar i bekämpandet, om man säger så.

 

Dock är det uppenbart att frågan har förnyat momentum. När våldtäkter i Indien blir nyheter här, för att brotten anses ha en politisk dimension, för att de föranleder massprotester och inhemsk debatt, då är det något som har hänt. Det beskrevs på ett bra sätt i en artikel i Time Magazine i januari:

”What has changed dramatically in the past four weeks is the amount of space that these crimes, which experts say have been on the rise for years and are still grossly underreported, occupy in the public sphere. Just months ago, India’s English-language dailies would often mark a violent sexual assault in a blurb buried under a few pages of the latest political intrigue. Now the latest violent sexual assault is the latest political intrigue

Many here argue that is not a bad thing. The extensive media coverage of this month’s protests and the Dec. 16 assault, in which five of the six suspects appeared for the third time in court today in New Delhi, helped kick-start officials’ efforts to improve safety in the capital. It has put the issue of sexual assault “on the political agenda, which has never, ever happened before this,” says Ranjana Kumari, director of the Center for Social Research in New Delhi.

 

Det hjälper inte, men det är något att klamra sig fast vid när man sjunker ihop inför de fasansfulla rapporterna om nya våldtäkter. Själva det faktum att brotten har blivit ”en fråga” är förmodligen en liten ljusglimt där borta i tunneln. Samtidigt ställer artikeln i Time den oundvikliga frågan om hur länge medieintresset kommer att vara och vad som händer när det falnar. Den oron är befogad. Frågor som dessa kräver kontinuerlig uppmärksamhet, det räcker inte med en drevsäsong. Risken är förstås överhängande att man hittar nya ämnen att skriva svarta rubriker på.

 

Tidigare i år våldtogs en schweizisk kvinna som var på cykelsemester med sin man och campade i just Madhya Pradesh. De överfölls i sitt tält och kvinnan utsattes för gruppvåldtäkt av fler än sex män. Hennes make misshandlades och bands och när förövarna försvann tog de med sig parets pengar och värdesaker.

Den här händelsen är förstås bara en i en stor mängd våldtäkter, men den ger upphov till delvis andra vinklar i den övergripande våldtäktsdebatten i Indien. Det kan vara värdefullt om det hjälper till att förlänga intresset för att motarbeta våldtäkterna och kvinnofientligheten. På sätt och vis känns en artikel som den här, vars poäng är att våldtäkten på den schweiziska kvinnan är dålig för staten Madhya Pradeshs image som turistvänlig, direkt stötande. Som om det eventuella hotet mot turistnäringen vore det största problemet med en brutal våldtäkt!!

 

Samtidigt måste man kanske vara krass. Alla människor är inte rättskaffens och på dem kanske hotet om vikande turism fungerar bättre. Man tänker onekligen att alla sätt är bra när det är kvinnors trygghet och säkerhet som står på spel.

För tyvärr. Alla reagerar inte med samma bestörtning på dessa händelser. Reaktionerna på alla dessa våldtäkter har inte bara varit reaktioner av fördömande mot gärningsmännen. Det resulterar också i åtgärder som i realiteten begränsar alla indiskors frihet. Time berättar till exempel om hur unga studentskors vardag förändrats:

”Curfew for students living in campus dormitories has been brought forward an hour to 9:30 p.m., and girls are now required to seek permission from the college administration before going out with friends and provide details of the friends they are going out with. These measures, the girls were unanimous in saying at the meeting on Thursday, pose a serious threat to their personal freedom. “Every time incidents of sexual assault or molestation happen in any part of the country, we girls face more and more restrictions,” one student said during the discussion. “Why should we pay for the crimes men commit? Lock the men up. We are not the culprits!”

They are not, but in the labyrinth of India’s complicated patriarchy, women are not just victims but scapegoats. Every time there is a rape — and there have been at least 10 more gruesome rapes reported in the past month, including that of a 7-year-old girl in Goa — knee-jerk reactions from family members and political leaders alike place the onus on women by imposing restrictions on the way they move and how they dress. Indian media recently reported that the government of the northern state of Uttarakhand passed an order stopping women from working after 6 p.m. in both private and government jobs. The regressive edict, conceived by the state government as a way to curb crimes against women, was widely opposed by women’s-rights activists and the political opposition, leading the state’s chief minister to deny that such an order had ever, in fact, been passed.”

 

Och plötsligt var vi där igen. Vid kvinnors rörelsefrihet, som jag skrev om häromveckan. Hur den begränsas och förtrycks på många håll i världen är ett av vår tids största skamfläckar.

 

Arkiv