Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Syftet med Sveriges erkännande av Palestina är att bidra till en framtid av fredlig samexistens, med säkra och erkända gränser, skrev utrikesminister Margot Wallström nyligen på DN Debatt. Fred och samtal, ska komma ur detta, om man frågar Wallström. Nå, inte bara fred och samtal – man ser även jämställdhet, demokrati och korruptionsbekämpning, som ett tänkbart resultat av det svenska erkännandet:

”Det svenska erkännandet av staten Palestina kommer att följas av förstärkta insatser för att stödja utvecklingen av demokrati och mänskliga rättigheter i Palestina. Erkännandet innebär även ett ökat ansvar. På samma sätt som vi ställer tydliga krav på Israel kommer vi att göra det på Palestina. Det handlar till exempel om att bekämpa korruption, att respektera medborgerliga och politiska rättigheter samt att öka kvinnors inflytande. Självklart handlar det om ett tydligt avståndstagande från våld.”

 

Fred och samtal ska det alltså bli. Och självbilden är, som alltid, att ett beslutsamt och självständigt Sverige ska kunna vara lite av en katalysator för dessa goda värden i världen. Sådan har den socialdemokratiska självbilden i utrikespolitiken sett ut både länge och väl. Och beslutet analyseras mycket riktigt utifrån denna logik, exempelvis av Ulf Bjereld här i SvD nyligen:

”Ulf Bjereld skönjer nu en mer oberoende självständig utrikespolitik från socialdemokratiskt håll, liksom en viss distansering från EU:s utrikespolitik.

– EU:s utrikespolitik blir sällan mer än kompromisser och det finns en trötthet inom socialdemokratin att det osynliggör en svensk hållning.”

 

Oberoendet i utrikespolitiken, gärna parad med självbilden av att vara en neutral och rättvis åskådare som kan lotsa förhandlingar och medla i trätor, är en gammal paradgren i S. Och även när visionen ska manifesteras denna gång blir det en smula skevt, om man säger så. För om syftet är att bidra till samtal och samexistens, så måste man säga att det väldigt mycket ser ut som att S söker bidra till motsatsen. Vid det här laget har såväl utrikesministern som utbildningsministern varit ute i medier och ordkrigat med Israel på ett sätt som ser allt annat än värdigt ut. Att denna regering skulle ha minsta ambition att bidra till samtal med Israel kan vi efter detta avskriva.

Det blir dessutom smått genant när Wallström går från att dag ett lovorda samtal och samexistens till att dag två kalla det ”väntat” när reaktionen blir skarp. Om det nu var så väntat, varför drog Wallström då ens valsen om samtal? Av Fridolin att döma är det ju inte alls behovet av samtal som har drivit fram regeringens beslut, utan behovet av kritik mot Israel.

Kanske har olika departement helt enkelt olika ingångsvärden i utrikespolitiken? Eller så handlar det över huvud taget inte om utrikespolitik…

 

För ja, sorgligt nog är det nog snarare som Christer Isaksson tror, nämligen att man ”kan se erkännandet som ett ställningstagande mot allianspartierna” och ett sätt att profilera sig i en fråga ”som låg medlemmarnas hjärta nära”. Det förmenta oberoendet handlar med andra ord mer om att lugna olika partifalanger och ställningstagandet är blott en pjäs i nån förhandling där en får sin vilja i en skattefråga, medan annan får en utrikespolitisk fjäder i sin hatt. Utrikespolitiken är degraderad till att tjäna smör i det inrikespolitiska maskineriet.

Arkiv