Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Veckans pseudofråga är varför liberaler inte (är med) och demonstrerar mot nazism. Den underliggande beskyllningen är att liberaler därmed är med och banar väg för nazister. Erik Helmerson skriver kloka saker om detta i dagens DN och konstaterar bland annat följande:

”Varför demonstrerar inte liberaler? En motfråga kan vara på plats: Varför skulle de demonstrera med människor som hotar dem eller kallar dem Breivik?”

Ja, varför skulle de? Ändå är upplägget i denna ”debatt” att man måste. Att ställa sig där, bredvid dem, är det enda – ja, det enda – beviset på att man är emot nazister. Vill man inte stå bredvid har man alltså legitimerat nazism och skall misstänkliggöras.

 

Detta är ett förryckt resonemang som vi på den borgerliga flanken inte har någon anledning att acceptera. Vi har ingenting att skämmas för och det är inte ett tecken på latent nazism att man inte vill stå brevid våldsvänstern. Ändå ser jag många tecken på att folk köper verklighetsbeskrivningen och börjar famla efter sätt att besvara frågan samt rentvå sitt och liberalismens rykte genom att överväga att ”arrangera en egen demonstration”.

Det är inget fel i att göra det. Visst kunde vi arrangera fler borgerliga demos men inte för att vi upplever något slags behov att bevisa att vi är antinazister. Jag känner då inget behov av att bevisa mig för någon uppblåst yttervänster. Jag är fullständigt trygg i förvissningen om att min antinazism är lika stark som deras.

 

Men en demo är heller inte nödvändig. Vem tror ens att en folksamling på ett torg under svarta och röda fanor skulle utgöra vårt främsta värn i kampen mot nazism? Jag gör det inte. Den viktigaste kampen mot nazism sker i skolorna och i hemmen, genom att vi lär våra barn allas lika värde. Den sker genom att vi markerar mot rasism och intolerans, på nätet och i vardagen. Den sker genom att vi bygger ett anständigt samhälle där rasism, extremism och våld är något man håller på avstånd, inte något man romantiserar kring – oavsett var på den politiska skalan man befinner sig.

Manifestationer på torg kan förvisso visa enighet och kännas bra på många sätt för alla som deltar. Det är enande och allt det där. Men tanken att ”fajten” skulle avgöras där och endast där är helt enkelt inte sann. Vilket också innebär att det är snicksnack och dumheter att hävda att frånvaro från sagda torg skulle innebära ett svek mot hela kampen.

 

För den liberal som ändå känner sig obehaglig till mods av anklagelserna från vänster vill jag tipsa om att även om en del låtsas efterfråga vår närvaro så finns det andra som är lite mer ärliga. Jesper Nilsson är med sina 20 års erfarenhet av aktivism av den raka sorten och sammanfattar den hållning som egentligen ligger bakom vänsterns nyväckta längtan efter liberaler följande sätt:

”Jag skiter ärligt talat i om reaktionära borgare demonstrerar mot nazism eller inte. Det är inte och kommer aldrig bli mina kamrater.”

”Förstår inte liberalare att kritiken mot dem är retorisk, för att visa vilken sida de står på. Ingen saknar dem i våra demonstrationer.”

 

Då så. Låt oss lämna den här larviga diskussionen bakom oss.

 

 

 

Arkiv