Annons

Ledarbloggen

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

I morse hade P1 Morgon ett roligt inslag om borgmästare. Ämbetet avskaffades formellt  1971 men har gjort come back på senare år. Det är för krångligt att förklara skillnaderna mellan kommunfullmäktiges ordförande och kommunstyrelsens ordförande för gästande utrikes dignitärer, som för det mesta har en helt annan tradition, och det är inte alltid som de egna medborgarna heller har distinktionerna riktigt klara för sig. Därför har några kommuner utrustat sin främsta företrädare med en titel och en borgmästarkedja, som används i representativa sammanhang. I Linköping heter borgmästaren Ann-Cathrine Hjertdt, i Växjö Nils Posse.

Posse berättar för P1 Morgon att ämbetets former inte är så noga specificerade utan att han själv håller på att utveckla en praxis. Han bär den vackra, sju hekto tunga kedjan vid högtidliga tillfällen, och han gör det inte alltför ofta. Att den på sig i tid och otid skulle devalvera hela idén.

Visst kan man dra lite på mun åt den nyskapade ståten. Det handlar ju inte ens om att återskapa något som en gång gått förlorat. Det svenska 1900-talets borgmästare hade framför allt juridiskt, inte politiskt, ansvar och var inte galjonsfigurer på det nya sättet. Men samtidigt: Varför inte? De radikala 1960- och 1970-talen må ha trott att människan klarar sig bättre utan symboler och ritualer, men det dröjde inte länge innan den radikala modernismens härjningar började göras ogjorda. Ordnarna försvann, då började kungen dela ut medaljer. Ordet ”stad” försvann i förvaltningens terminologi, men då började kommuner utropa sig till ”städer” igen. Och nu, genom umgänget med ett Europa där 95 000 av 100 000 kommuner har borgmästare, slår värdet av representativitet och symbolik igenom på ännu ett plan.

I P1 Morgon kritiserar en oppositionspolitiker i Vellinge kommunens nya vurm för borgmästarskap med argumentet att sådant som titlar och ceremonier är omodernt. Egentligen verkar det handla mest om vem som intill nyligen var borgmästare, nämligen kommunens evige starke man Göran Holm. Vad gäller dennes maktfullkomlighet kan nog kritiken ha fog för sig. Men när det gäller moderniteten tror jag, med förlov sagt, att borgmästarämbetets kritiker misstar sig grundligt.

Arkiv