Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Den brittiska staten är knappast mer välskött än den svenska, men den som vill ha sina politiker världsvana, bildade och spirituella har betydligt mer att hämta i London än Stockholm. I det offentliga samtalet gäller samma sak.

En stilig påminnelse finns i det nya numret av tidskriften Standpoint, där redaktören Daniel Johnson sätter tänderna i ett uppmärksammat tal av Ed Miliband.

Labourledaren framträdde nyligen vid partiets kongress i Manchester och gav sig på att plocka poäng genom att åberopa ett klassiskt anförande som hölls i samma stad, fast 140 år tidigare, av den legendariske konservative premiärministern Benjamin Disraeli. Denne betonade den sociala sammanhållningens betydelse i ett Storbritannien som var ännu långt mer av ett klassamhälle än dagens och gav bland annat en av sina romaner undertiteln de två nationerna.

Där var den store toryn på rätt spår, menar nu Miliband, naturligtvis med udd mot efterföljarna i dagens liberalkonservativa regering, som han anklagar för att driva klasspolitik och splittra landet. ”Vi måste vara ett ennationsparti, bli en ennationsregering och bygga ett Ennationsstorbritannien”; det var Milibands budskap.

Kraftfulla grejor? Genant för David Cameron som leder ett land i ekonomiskt trångmål där många sitter trångt? Så kunde det ha varit. Men Johnson påpekar att det verkar som om Miliband glömt en detalj: att läsa vad Disraeli faktiskt sade.

Toryledaren öppnade sitt Manchestertal med att vältaligt försvara monarkin och statskyrkan, varefter han föreslog en radikal idé: att lagstifta om bättre offentliga sanitetsförhållanden. Det var inte precis något NHS han föreslog, konstaterar Johnson, utan Disraeli ville att ”staten skulle ta på sig den modesta uppgiften att genomdriva minimistandarder snarare än att tillhandahålla monopoltjänster som avskaffar konkurrensen”. Vad gäller arbetarklassen, sade han (1872) att dess framtida framsteg ”i hög grad beror på arbetarklassen själv”.

Det här med ”en nation” nämnde han över huvud taget inte i Machester utan begreppet är härlett ur den där varningen i romanen Sybil för att Storbritannien ska söndras i två grupper eller klasser som står mot varandra.

Hur ville han då förhindra detta? Jo genom ”en romantisk allians mellan monark och folk”.

Kungadöme, etablissemang, imperialism, hjälp genom självhjälp och ovanpå detta en och annan hälsovårdsnämnd: jag tror inte att David Cameron är i närheten av att vilja driva den dagordningen. Och det vill väl knappast Miliband heller, han ville bara svänga sig med historiska paralleller, stjäla sina motståndares historia och plocka några stilpoäng. Fast sådana övningar kan vara riskabla i en politisk kultur där bildningen fortfarande lever.

 

 

Arkiv