Sanna Rayman
Jag skriver idag om den tredje pappamånaden och det faktum att den inte är en särskilt normbrytande reform, utan snarare en som hänger på den befintliga normen. Nu är detta i mina ögon inte mycket till tröst eftersom jag är av åsikten att vi bör lämna åt familjer att besluta hurpass stora normbrott de vill göra i detta avseende, men hellre en reform som går bredvid folket än som ”går före”.
Inledningsvis i texten beskriver jag också en publikation (pdf) från Försäkringskassan som levererades i år, med anledning av föräldraförsäkringens 40-årsjubileum. I denna förordar myndigheten att vi ska gå från ”reform till renorm” och hoppas även att det ska gå fortare att nå hela vägen fram, det vill säga till en exakt fördelning.
Personligen finner jag det besynnerligt att 50-50-fördelningen ständigt framställs som det enda rätta. Som om exakt jämställdhet hade ett så självklart värde att det inte behövde motiveras vidare. Varför skulle 40-60 vara så himla mycket sämre? Eller 30-70 för den delen? Situationerna kommer i mängder, men ändå är vi tvärsäkra på att en enda mall är bäst för dem alla. Det är en besynnerlig besatthet, som i sin praktik kräver mycket mer likformighet från familjer än vad de kan leverera. I en familj driver en man åkeri och är borta med lastbilen stora delar av veckorna och konstaterar att resultatet för hans familj snarast blir att försäkringen blir kortare. I en annan prioriteras amning under lång tid och en 50-50-delning skulle helt enkelt sätta stopp för den prioriteringen.
Att politiker envisas med att 50-50 är det enda rätta är en sak, men att myndigheten Försäkringskassan är så driven i sin opinionsbildning kring samma sak är en annan. När jag tittar lite på kommunikationen kring föräldraförsäkringen från myndigheten i fråga måste jag säga att det börjar bli lite väl häftiga korståg mot normerna.
I nyss nämnda publikation presenteras ett antal normbrytare, som ska tjäna som goda exempel och föredömen. Först ut bland föredömena är en familj i vilken pappan har tagit ut 90 procent (!!) av dagarna. Det föredömliga i sammanhanget är förstås att han är en man, motsvarande situation med en mor är som vi redan vet en felaktighet som helst bör korrigeras medelst politik.
Det visar sig emellertid att modern i familjen driver egen låda och är kommunikationskonsult samt att fadern är journalist, det vill säga båda har yrken som erbjuder förhållandevis goda möjligheter att planera sin egen tid. Det är ingen vågad gissning att detta kraftigt förenklar möjligheten att bidra med piffad jämställdhetsstatistik. Även bland de andra exemplen nämns flexibla arbetsförhållanden som underlättande faktor. Det har emellertid inte alla människor och för dem skulle en 50-50-kvotering mycket väl kunna innebära stora besvär. Dylikt tycker man att en myndighet som Försäkringskassan skulle kunna tänkas reflektera över genom att presentera än bättre bredd på exemplen.
När Försäkringskassan nyligen gjorde djupdykningar i statistiken visade det sig exempelvis att om man begränsar sig till att titta på det uttag av dagar som sker under barnets första två levnadsår så blir skillnaden mellan könen större. Under denna tid tar papporna nämligen bara ut 17 procent av dagarna.
– När omsorgsbehovet för barnen är som störst tar mammorna ut en ännu större andel av föräldrapenningen. Detta bekräftar bilden av att det är kvinnorna som tar större delen av omsorgsansvaret för barnen, säger Niklas Löfgren som är familjeekonomisk talesperson på Försäkringskassan. (”Familjeekonomisk talesperson”? Kan man rösta på Försäkringskassan eller?)
Ja, mammor tenderar att vara lediga mer tidigt. Om vi gjorde en ännu mer detaljerad djupdykning och bara tittade på det första året skulle fördelningen förmodligen bli ännu mer skev. För att inte tala om hur ojämställt vi fördelar det första halvåret! Här finns säkert massor att göra för den som har Excelperspektiv på jämställdheten.
Eller så kan man fundera kring varför denna fördelning sker? Är folk verkligen lealösa varelser som slavar under normen eller finns det andra skäl till de val vi ser i statistiken? Vad om folks val skulle visa sig vara legitima önskemål och viljor, värda att acceptera snarare än bekämpa?