Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Det är något med de där presskonferenserna som ska avisera blocköverskridande enighet. Allt blir lite upplåst och lite överregisserat och naturligtvis förekommer ordet ”historisk”. Alla har sin talartid, alla ska plocka hem sina poäng. Så även under morgonens presskonferens om regeringens och Miljöpartiets migrationspolitiska enighet. Vård-Spice Hägglund pratade om vårdaspekten. Skol-Spice Björklund sade något om utbildning. Närings-Spice Olofsson levererade företagaraspekten.

Miljökryddorna talade emellertid inte om miljö. Vilket inte gör så mycket, med tanke på att vi nog ändå fick tillräckligt många vinklar på en överenskommelse som i grunden handlar varken om skola eller företagande, utan om migrationspolitik.

Detta är också den främsta invändningen. Migrationspolitik är inte, eller bör inte, vara ett politikområde som kryddas med än det ena och än det andra för att MP, FP, C eller KD vill ta hem lite skräddarsydda poäng. Migrationspolitiken bör diskuteras som den viktiga fråga den är.

Vi sitter inte och pratar om det här som en maktfråga, påstod Maud Olofsson i slutet av presskonferensen när någon frågat om överenskommelsens mer taktiska effekter i bemärkelsen hålla SD utan inflytande.

Få lär tro särskilt mycket på det påståendet. Det är klart att det finns en avsikt att få till stånd stabilt läge i dessa frågor och i den bemärkelsen har Moderaterna vunnit en viktig strid med Socialdemokraterna, som genomgående försökt få det att låta som om blocköverskridande och breda överenskommelser av någon sorts naturlag måste innehålla S. Så är det förstås inte. Enig bredd kan alldeles utmärkt uppnås genom samarbeten med andra än S. Frågan är dock om Fredrik Reinfeldt tänkte hela vägen fram när han bröt den tradition av enighet som kännetecknat S & M:s egna samarbeten i dessa frågor. En pragmatisk partner har därmed gått förlorad för M.

Vad gäller innehållet finns dock mycket att önska – i de fall där det ens framgår tydligt vad man egentligen har tänkt sig. Mycket av det som presenterades i dag levererades med en nästintill utstuderad luddighet. Många frågor under presskonferensen möttes också med hänvisningar till utredningar och funderingar som överenskommelsen utgör startskottet för.

Delar i överenskommelsen verkar bra. Att öka på takten i ärendehanteringen genom att skapa ytterligare en migrationsdomstol är utmärkt, liksom idén om att anhöriga som vill invandra, men som saknar identitetshandlingar, ska kunna identifiera sig via DNA.

Men allt är inte lika klokt. Man har stakat ut en linje för ett antal frågor rörande papperslösa. I stora drag innebär den att Moderaterna viker ner sig och låter de övriga få sin vilja fram. Att man härigenom urholkar tyngden och vikten i begrepp som asyl och medborgarskap förefaller inte bekymra någon längre. Pedagogiken i att premiera den som trotsar ett avvisningsbeslut kan ifrågasättas.

Det är självfallet så som Jan Björklund sade vid pressträffen att papperslösa barn inte själva valt den situation de hamnat i och att man därför kan argumentera för att de ska ha rätt till skolgång. Men barnen till de föräldrar som spelar efter reglerna och accepterar ett avvisningsbeslut har varken mer eller mindre stor rätt till skolgång. Det enda som skiljer dem åt är föräldrarnas och vårt samhälles agerande.

Om man anser att de papperslösa som uppehåller sig i landet ska ha vård, skolgång och möjlighet att starta företag finns det en mycket enkel lösning: Man ger dem uppehållstillstånd eller asyl. Vad regeringen gör nu är att skapa två parallella system.

Arkiv