Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

”Problemen började när jag blev anmäld” /kränkt våldtäktsman SÅ känns Stina Wirsén intervjun” 

”Läste nu Stina Wirsén-prylen. Jag har svårt att tycka synd om henne.”

”Läste just intervjun med Stina Wirsén i Vi. Herregud vad det känns som att hon inte förstått något alls om kritiken mot Lilla Hjärtat.”

”Jofs och Wirsén i tajt kamp om vilken Stina som tycker mest synd om Wirsén för att hon ritade en rasistisk figur.”

”Stina Wirsén = som om Bingo Rimér skulle gnälla över hur hans ”feministiska synligörande” av kvinnor missförståtts.”

Det är några twitter-reaktioner Tidningen Vi:s intervju med Stina Wirsén som diskuterar kontroversen med karaktären Lilla hjärtat med journalisten Stina Jofs. Wirsén jämförs på twitter med en våldtäktsman, helt oförstående, och dessutom självömkande, samt jämförs med en nakenfotograf. Allt är som det var när kontroversen satte igång med andra ord. En medarbetare på Sveriges Radio twittrar: ”Jaha. Stina Wirsén har inte lärt sig ett skit av Lilla Hjärtat-debatten. Trist. Själv lärde jag mig en hel del. Det viktigaste: att respektera erfarenheter jag själv saknar. Och nu sjunger vi alla tillsammans ”We shall overcome”.”

Det är kanske på sin plats att reda ut några saker. Igen. Vad har vi lärt oss?

Vilken var egentligen Stina Wirséns avsikt med att rita Lilla hjärtat? ”Jag vill bygga nya hjältar, motverka rasism. Spränga stereotyper, inte blåsa liv i dem!”, säger hon. Hon kan förstås ljuga om sina avsikter. Kanske ville hon förnedra svarta. Återuppliva eran då svarta förtrycktes helt öppet och systematiskt i länder som USA och Sydafrika. Kan man lita på Stina Wirséns ord? Det är jag personligen ganska säker på. Jag har läst många av hennes barnböcker högt för mina syskonbarn och aldrig anat någon illvillig avsikt. Men hon kan givetvis vara en smygrasist som äntligen avslöjades.

Till nästa fråga, spelar Stina Wirséns avsikt någon roll?

I intervjun säger Stina Wirsén att hon ville ”skapa en rejält svart figur, en som röt, sa ifrån, tog sin plats, krävde huvudrollen. Men nä, milt och fint och lagom brunt skulle det vara. Rättvist på ett egentligen mycket orättvist sätt.”

Men kan man ens skriva utanför sin position? Kan en vit kulturtant verkligen teckna en svart figur? Nej, tycker vissa. Vita kan inte befria svarta från stereotyper, bara fjättra dem ännu hårdare. Detta är skiljelinjen som gick genom medborgarrättsrörelsen i USA: kan vita och svarta kämpa mot rasismen tillsammans, eller är det bara svarta som kan göra det? 1967 skrev den amerikanska författaren William Styron The confessions of Nat Turner, en bok om en svart ledare för en slavrevolt. Problemet var att Styron var vit och black power-rörelsen hade medvind, och efter att svarta länge porträtterats rasistiskt, var det kanske inte oväntat att även Styron fick kritik. Boken William Styrons’s Nat Turner: Ten black writers respond publicerades 1968, där Styron kallades för liberal klåpare och kulturell lycksökare. Resultatet av kontroversen blev att vita författare slutade skriva svarta karaktärer. Risken med att gå över färglinjen blev för stor. Tanken om kulturell äganderätt fick fotfäste, och har i dag blivit dominerande. Parallellen till Stina Wirsén är tydlig. Kan man förstå människor med en annan hudfärg? Den raljante journalisten på Sveriges radio tycker, som citerat ovan, inte det. Såhär säger Stina Wirsén själv: ”För mig handlar konst om identifikation, inte representation. Alla dessa tvångströjor, vad man får rita, skriva, tänka, gör mig livrädd. Jag var Lilla Hjärtat när jag målade henne. Trots min bleka hy.”

Just nu cirkulerar ett klipp från Fox News där den iransk-amerikanske akademikern Reza Aslan intervjuas om sin nya bok som handlar om Jesus, Zealot: The Life and Times of Jesus of Nazareth. Men intervjun handlar inte om boken, utan om att Aslan är muslim. Boken handlar ju om Jesus! Hur kan en muslim få för sig att skriva om kristendomens centrala gestalt? Inte för intet har intervjun kallats en av de mest pinsamma som gjorts. Aslan svarar gång på gång att han har skrivit boken med sina tjugo år som religionsforskare som utgångspunkt och att hans tro inte har något som helst med saken att göra. Fox news-ankaret vägrar dock släppa hans religionstillhörighet. Det handlar helt enkelt om kulturellt ägandeskap för henne: en muslim har inte rätt att uttala sig om kristendomen. Samma argument som används om vita författare som skriver om eller tecknar svarta karaktärer alltså.

Brottet Stina Wirsén begick när hon ritade Lilla hjärtat var inte att hon är rasist, utan att hon är vit. Och därför kunde hon per definition inte förstå. Hennes goda avsikt, om hon nu inte blåljuger, spelar därför ingen roll. Kulturell äganderätt i praktiken, om ännu inte rent juridiskt. Vita får endast rita vita, svarta äger skildringar av svarta, muslimer får inte skriva om Jesus. Åt var och en sin egen kulturella jordlott, i en fin mosaik av hermetiskt tillslutna kulturer, med hudfärgen som tvångströja. Allt annat är nykolonialism. Eller?

Arkiv