Annons

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

I går fick jag en förtida nationaldagshälsning. Det var Försäkringskassan som mejlade.

”Den 6 juni firar vi Sveriges nationaldag. Försäkringskassan bjuder på statistik om den svenska socialförsäkringen ur den nya boken ”Socialförsäkringen i siffror 2012”. Mejlet avslutades med orden:

” Sedan 2005 är Sveriges nationaldag en helgdag men Försäkringskassans självbetjäning är alltid öppen.”

Tack för det, Försäkringskassan! Det värmer.

6 juni har egentligen aldrig firats i någon större omfattning, men knyter an till 6 juni 1523 då Gustav Vasa valdes till kung och Sverige samtidigt lämnade unionen med Danmark. Det är också en dag att fira 1809 år regeringsreform och det gäller även – för den som är så lagd – att de första besluten inför 1974 års regeringsreform fattades den 6 juni året innan.

När Norge firar 17-mai väcker det gärna frågan varför inte vi har samma folkfest. Svaret är enkelt (och sannolikt föredrar de flesta att vara utan den norska historien): Först Danmark, sedan Sverige och så den tyska ockupationen under andra världskriget. 17-mai är också Eidsvoll 1814 och antagandet av grundlagen för det självständiga Norge. I vår tid går det också att ankyta till 1814, eftersom grundlagen för sin tid var demokratisk och inkluderande. Det finns en historisk kontinuitet.

I Sverige saknas det en historisk tradition och dessutom lever vi med arvet från det långa röda sjuttiotalets framhävande av den svenska modellen och Sverige som moralisk stormakt i världen som källa till stolthet. Dock inte nationell utan ideologisk.

Den goda nationalismen var strävan efter nationell självständighet i kolonierna eller som medel att  mota ”USA-imperialismen”, men på hemmaplan var nationalism ett fult ord. Den svenska historien, särskilt kungarna och krigen skulle kastas på historiens sophög medan social ingenjörskonst, socialism och internationalism lyftes fram. Så trist. Så fel.

Nationalism har ju olika sidor men ju närmare Europa desto mer förknippades den med det som vi i dessa dagar associerar med Anders Behring Breivik. Men det är bara en sida, den perverterade. Norge och det norska nationaldagsfirandet är exempel på att nationell yra inte behöver vara exkluderande. Samma välkomnande känsla fick jag när jag såg små irakiska flickor i prinsesskläder som sprang runt i Kungsträdgården när Victoria och Daniel gifte sig förra året. Det blev en bild för att Sverige är öppet och välkomnande.

När EM i fotboll börjar på lördag kommer vi att möta båda sidorna. Svenska hjärtan kommer att svämma över ömsom av glädje, ömsom av exkluderande tillrop rörande domaren. Steget till den nationalism som har hejande fotbollshuliganer med antisemitism, homofobi och våld som kännemärken är dock väldigt långt. Det är liksom inte samma grej.

Så heja Sverige!

Mejlet från Försäkringskassan säger mycket om det svenska nationaldagsfirandet eller rättare sagt varför den känns något påklistrad. 1983 döptes svenska flaggans dag om till nationaldag, 1996 infördes salut och 2005 kom helgförklaringen. Men upphöjelsen har smak av både av integrationsprojekt och vilja att inte överlåta den nationella symboliken till de främlingsfientliga. Det handlar om att skapa en tradition. Som Norge blir det aldrig men firandet har växt till sig med åren.

Det borde vara enkelt att känna stolthet över att Sverige är ett bra land att leva i.

Arkiv