Du, staten och övervakningen

I ett synnerligen läsvärt inlägg i Wall Street Journal skriver Peggy Noonan om övervakning och vad det gör med relationen mellan medborgare och stat. Just dessa funderingar tar sin utgångspunkt i USA och den amerikanska konstitutionens Bill of rights, men de är precis lika relevanta för en svensk kontext.

Är övervakningen överdriven, frågar sig Noonan och konstaterar att jo, det förefaller den allt vara. Spelar det någon roll då, undrar hon vidare – och landar i den dystra slutsatsen att:

”The end of the expectation that citizens’ communications are and will remain private will probably change us as a people, and a country.”

Sådär i en omedelbar stund känner man ingen skillnad. Okej, låt säga att staten har tillgång till alla mina mejl och all min kommunikation. Händer det något då? Nej, förmodligen inte ett skvatt. Förmodligen är jag vanvettigt ointressant för staten. Men det har aldrig varit detta som är den intressanta nivån. Skälet att oroa sig över övervakning är inte att det känns lite obekvämt att terroristspanare rent teoretiskt sett kan läsa tja, våra sexchattar, våra familjegräl eller för all del våra spyor över ansvariga politiker. Skälet är att det förändrar strukturen i det demokratiska bygget. Det gör oss medborgare till något annat än det vi var. Noonan förklarar mekanismen via Nat Hentoff (historiker, musikkritiker och senior fellow på Cato Institute):

”He told the students that if citizens don’t have basic privacies—firm protections against the search and seizure of your private communications, for instance—they will be left feeling ”threatened.” This will make citizens increasingly concerned ”about what they say, and they do, and they think.” It will have the effect of constricting freedom of expression. Americans will become careful about what they say that can be misunderstood or misinterpreted, and then too careful about what they say that can be understood. The inevitable end of surveillance is self-censorship.”

En frimodig och självständigt tänkande medborgare är helt enkelt inte detsamma som en självcensurerande och försiktig medborgare. Den senare kommer heller inte lika tydligt se vem som är makthavaren – regeringen eller han, väljaren:

”a republic only works, Mr. Hentoff notes, if public officials know that they—and the government itself—answer to the citizens. It doesn’t work, and is distorted, if the citizens must answer to the government. And that will happen more and more if the government knows—and you know—that the government has something, or some things, on you. ”The bad thing is you no longer have the one thing we’re supposed to have as Americans living in a self-governing republic,” Mr. Hentoff said. ”The people we elect are not your bosses, they are responsible to us.” They must answer to us. But if they increasingly control our privacy, ”suddenly they’re in charge if they know what you’re thinking.”

This is a shift in the democratic dynamic. ”If we don’t have free speech then what can we do if the people who govern us have no respect for us, may indeed make life difficult for us, and in fact belittle us?”

If massive surveillance continues and grows, could it change the national character? ”Yes, because it will change free speech.”

Detta är oerhört tänkvärda och intressanta synpunkter. Övervakningens intrång i privatlivet är illa nog, men börjar man tänka på det i termer av aggregerade effekter på medborgarna i stort blir det ännu mer otäckt.