Annons

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Alla har hört historien om den gamla damen som försökte torka sin katt i mikrovågsugnen, varpå katten så klart dog, och damen stämde mikrotillverkaren för att inte ha skrivit någon varning om detta i bruksanvisningen. Historien är en vandringssägen, en klintbergare som vi ofta kallar det i Sverige, och det kan säkert de flesta lista ut. Orsaken till att historien ändå sprids är att den spelar på välbekanta fördomar om gamla tanter och ny teknik, och på föreställningen om ett bisarrt rättsväsende i USA som kan överutnyttjas av skrupelfria advokater och målsäganden. Detta kopplas sedan ihop med det uppenbart dumma: alla vet att man inte kan torka sitt husdjur i mikron trots att det inte uttryckligen förbjuds i manualen.

Håkan Juholts försvar är detsamma som den gamla damens. Regelverket är otydligt, menar han. Det framgår inte klart i dokumenten att skattebetalarna enbart ombesörjer boendekostnaderna för riksdagsledamöterna själva, och inte deras sambor, anför han. Han har hela tiden trott att han har gjort rätt, därför att riksdagsreglementet går att tolka som fan läser bibeln.

Det självklara regelverket är inte så självklart, säger Juholts försvarare.

Det håller inte. Håkan Juholt flyttade in i kärestans lägenhet och lät skattebetalarna stå för även hennes del av hyran. Så enkelt är det. Det föreligger inga oklarheter och det går inte att hitta på några teknikaliteter som kan bortförklara det självklara. Riksdagens ersättningssystem är till för ledamöterna, inte för några andra. Man kan inte torka katten i mikron.

Juholts bidragsbluff har inget med ansökningsblanketternas utformning att göra. Skandalen är att han har tillskansat sig medel från det offentliga som han inte skulle ha, vilket vem som helst med en uppfattning om rätt och fel kan se.

Arkiv