Ledarbloggen
Claes Arvidsson
Claes Arvidsson
Det är glädjande att se tidigare
inlägg här på SvD ledarblogg. Vi kan bara instämma i att vi
behöver en bättre försvarsdiskussion. Vi har emellertid lite andra
utgångspunkter, skriver Lars Ekeman (Folk och försvar) och Stefan Ring (Allmänna försvarsföreningen).
Sverige har valt att samarbeta i så
många sammanhang som möjligt för att öka den säkerhetspolitiska
stabiliteten i vår del av världen. Hittills har den politiken varit
framgångsrik. Vår säkerhetspolitiska situation har aldrig varit
bättre. Men utgångspunkten att det finns mer att göra för att
bibehålla denna och därmed undgå de allvarliga framtidshoten,
borde vi se mer av i den offentliga debatten.
Berlinmurens fall 1989 medförde
oerhörda och positiva förändringar. Aldrig tidigare har Sveriges
säkerhetspolitiska läge varit så bra som nu. En mycket stor del av
världshistoriens största ansamling av konventionell militär
förstörelseförmåga är borttransporterad från den Europeiska
kontinenten och delvis förstörd.
År 1990 då CFE-avtalet
undertecknades inleddes världshistoriens mest omfattande
nedrustning. Avtalet var en stor framgång för alla de tusentals
politiker, diplomater och militärer som enträget arbetat för ett
säkrare Europa. Som ett synbart resultat är huvuddelen av de cirka
100 000 stridsvagnar som stod utmed järnridån borttransporterade.
Warszawapakten och Nato-alliansen var system som visserligen gav en
sorts stabilitet men som samtidigt, genom den extremt höga
beredskapen och den ofantliga militära potentialen, rymde oerhörda
risker.
Nu är Warszawapakten upplöst, saknad
av ingen. Nato har förändrats från en ren militär allians till en
mer säkerhetspolitisk organisation. Nu samarbetar Europas länder
inom den Europeiska unionen. Genom frivilliga överenskommelser pågår
en ständig inspektions- och kontrollverksamhet inom ramen för
Wiendokumentet. Varje lands militära styrkor och nyckelmateriel
inspekteras, kontrolleras och verifieras. Antalet stridsvagnar,
flygplan och militära styrkor är begränsade enligt avtalets
bestämmelser och kan inte ändras.
I vårt Europa är ledorden
samarbete inom den Europeiska unionen istället för konflikt och
spänning mellan två ideologiskt fientliga system. Det är
bokstavligt talat fred som råder. ”Inom överskådlig tid kan det
inte skönjas ett direkt militärt hot mot Sverige” skriver
försvarsberedningen i sin rapport den 13 juni 2008.
Men fred är ingen självklarhet. Det
krävs en fortgående diskussion om hur den ska främjas och bevaras.
Men hur för vi diskussionen? Det finns en tendens att varje analys
hamnar i kravet på ett förstärkt försvar eller motsatsen: ett än
mer nedrustat försvar. Vi talar mer om framtida hot som om dessa
vore ödesbestämda och ofrånkomliga.
I stället för att jämt och ständigt
peka på Ryssland som ett säkerhetspolitiskt problem och ett
presumtivt framtida hot mot oss och vår säkerhet, så kanske vi
skulle börja med att fråga vår granne om vi har samma mål. Det
vill säga har vi samma målsättning; att verka för att freden
består och att arbeta för en fortsatt stabil och fredlig utveckling
i vår del av Europa?Om vi är överens så borde nästa steg vara
att tala om vilket ömsesidigt ansvar som vi båda har för att nå
dit.
Den ofta återkommande slutsatsen i många diskussioner att
Ryssland utgör problemet och därmed ett hot är inte konstruktiv.
Vem vill föra en diskussion och en dialog om utgångspunkten är att
man utgör ett problem? Vi borde tala mer om möjligheterna än
problemen. Ett sådant förhållningssätt innebär inte en frånvaro
av kritik mot företeelser och trender som kan utgöra ett hot mot
den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde. Utan tvekan
finns det utvecklingstrender i Ryssland som är djupt tveksamma men
att bara fokusera på dessa leder lätt fel
Vi borde bättre beakta att Sverige
numera är medlem i en union vars sammanhållning och
säkerhetsskapande förmåga ständigt är i tillväxt. Jämför nu
och Sveriges situation i början av 1990-talet. Ingen torde förneka
hur vårt läge successivt har förbättrats. Vår säkerhetspolitik
bygger i hög grad på Unionens säkerhetsskapande förmåga och
hittills har den mer än godkänt bestått de påfrestningar den har
utsatts för. Det är inte längre ett Sverige som ensamt ska möta
framtidens hot utan i sammanhållning med andra nationer. Vi anser
att vår solidaritetsförklaring är utryck för detta.
Det är viktigt att diskutera det
militära försvaret, dess förmåga och brister. Men det är också
viktigt med fortlöpande diskussion om hur vår säkerhet i det egna
närområdet ska utformas för att bevara den positiva
säkerhetssituation vi nu befinner oss i? I en sådan är klargörande
av relationerna till Ryssland en central del för att undvika
framtida konflikter. Dialogen är central.
Den diskussion vi för känns ensidig
och förenklad. Istället borde vi föra en mer nyanserad diskussion
om vad vi behöver göra idag för att bevara det goda
säkerhetspolitiska läge som vi har.
Lars Ekeman
Generalsekreterare
Folk och Försvar
Stefan Ring
Generalsekreterare
Allmänna
Försvarsföreningen