”Det har stormat” om kungen heter det när medierna ska sammanfatta de senaste veckornas upphetsade rapportering. En alternativ verklighetsbeskrivning är att (vissa) medier har sett till att det stormat kring kungen. Utifrån minst sagt osäkra utgångspunkter har man producerat en flod av misstänkliggöranden, guilt by association-resonemang och har du-slutat-slå-din-fru-liknande frågor.
Vad vi verkligen fått veta är att en av kungens kompisar har tagit kontakt med suspekta figurer ur undre världen. Syftet förblir dock oklart. Det har också talats om bilder där kungen ska figurera, men dem har varken allmänhet eller kungahus har fått se, vilket naturligtvis inte har hindrat en rad kommentatorer från att kräva kommentarer.
Alltså. En väldig mediestorm har piskats upp därför att en person som kungen känner har visat bristande omdöme, och därför att en person med minst sagt bristande trovärdighet har hävdat att han har ett saftigt bildmaterial där kungen ingår.
Att denne mediestorm existerar blir sedan beviset för att monarki är ett hopplöst förlegat system. Vilket skulle bevisas. Det är svårt att komma runt det faktum som Kent Asp visar i sin stora journaliststudie från 2005: att vad monarkin beträffar är den svenska journalistkåren långt mer fientligt inställd än Vänsterpartiets väljarkår.
Nu har kungen dementerat klart och entydigt. Ska man ifrågasätta den dementin krävs hårda och tydliga bevis. Det duger inte att koka mer soppa på spik.
