Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Ibland står debatten så till den grad stilla att man kan återanvända flera år gamla texter. Ett exempel är läxdebatten som nu blossat upp efter en del debattinlägg, bland annat från Malin Wollin, som tycker som följer om läxorna:

”Det är så himla mycket vi föräldrar ska klara av. Vi ska inte ­behöva vara pedagoger. På föräldramöten över hela landet står de stackars lärarna och försvarar läxorna inför uppgivna föräldrar. Ingen förstår varför man inte kan göra skolarbetet i skolan, varför hemmet inte kan få vara en fredad zon. Inga vuxna vill ta med sig jobbet hem. Varför ska barnen?”

 

Idén om hemmet som en fredad zon är en chimär. Varken Wollin eller andra föräldrar låter bli att prata jobb, svara på mejl eller på andra sätt ägna tankarna åt sitt jobb hemma. Det kan göras överdrivet mycket, eller i en helt oförarglig omfattning, men sällan är jobbet helt frånvarande. Det är trots allt en del av livet. På samma sätt som skolan är en del av barnens liv.

Läxor är jobbiga eftersom de är en källa till konflikter hemma, tycker en del. Ja, jo, det är klart. Det är inga glada miner när man påminner om läxan. Men sen när är det föräldrars uppgift att bara leverera glada budskap hela tiden? Det är faktiskt vårt ansvar att rusta våra barn inför livet – och som bekant består det ibland av plikter, konflikter och måsten. En läxa som våra föräldrar uppenbarligen gjorde ett dåligt jobb med att lära oss eftersom så många av oss nu tycker att det är en bra lösning att debattera fram en smitväg undan besväret att påminna våra barn om läxan…

 

Jag skrev om detta här på bloggen 2008, under rubriken Vad är en läxa?

”I min föreställningsvärld är det detta läxor ska vara i första hand. En förberedelse, så att morgondagen inte blir en fullständig överraskning.

Överfört till skolvärlden betyder detta att lärare ber sina elever att läsa ett kapitel i en lärobok, göra ett antal räkneuppgifter eller plugga in ett nytt avsnitt glosor inför kommande lektion.

Gör man det har man nämligen relevanta frågor att ställa under lektionen om det man inte förstod. Om mattetalet man inte lyckades lösa. Om ordet man inte förstod hur man skulle uttala. Blir det läxförhör eller dylikt blir det uppenbart vad man missat och därmed blir lektionen lättare att ta itu med.”

 

Personligen tycker jag att läxorna överdramatiseras en hel del i debatten. Wollin berättar i sin krönika att hon har svårt att förklara lösningen på ett mattetal för sitt barn. Okej, men det är inte hela världen. Då förklarar du för ditt barn att du vet svaret, men du har svårt att förklara vägen dit. Och så säger du åt ditt barn att fråga läraren på lektionen i morgon. Idén med en läxa är faktiskt inte att barnen måste vara färdiga experter på området senast 8.15 efterföljande morgon. Idén är att man ska orientera sig inför en lektion, då blir den nämligen mer givande och man blir kapabel att ställa relevanta frågor.

Det viktiga som jag ser det är att lärarna inte ska förvänta sig att barn som fått en läxa ska vara färdiglärda på läxans område. Förväntningen bör vara att eleven ska vara orienterad och förberedd – inte utbildad. Utbildningen är lärarens ansvar, såklart.

 

Wollin raljerar i sin krönika över tanken på förberedelse inför såväl lektion som livet i stort. ”Måste vi inte se till att barnen i trean betalar räkningar och tvättar nittiotvättar när de kommer hem eftersom det längre fram i livet lär krylla av dessa sysslor och då är det viktigt att de är förberedda?”, frågar hon sig irriterat.

Nej, vi måste inte det. Det trista med smutsiga kläder och hotet om vräkning duger bra. Men att läsa läxor är också att nöta in läsvana, inlärning, tyst läsning och att helt enkelt arbeta och tänka enskilt, utan guidning. Då uppstår frågor – värdet av det ska inte underskattas. Och förresten! Ibland när man som förälder får frågor från sina läxläsande barn måste man nog vara redo att avslöja dessa frågor som vad de är – ett förtäckt önskemål om att man ska träda in och guida dem så mycket att man i praktiken gör läxan åt dem. Då kan föräldrauppgiften faktiskt vara att säga nej och ge dem en knuff i det självständiga arbetets riktning…

 

Arkiv