Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Något är lite skumt med läxdebatten. Eller läxdebatterna ska man kanske säga. Ibland diskuterar vi om läxor över huvud taget ska finnas. Ibland påstås att de utgör allt för hård stress och press. Ibland föreslås läxhjälp inom ramen för skolverksamheten – som nyligen när socialdemokraterna i Stockholm lovade just detta.

De flesta av oss gör väl läxor varje dag. Jag gör någon form av läxa varje kväll i den meningen att jag kollar upp om jag har något speciellt på agendan och om jag kanske borde förbereda mig särskilt inför detta. (Varpå sedvanlig kamp mellan lättja och pliktkänsla träder in. Vinner lättjan lär man sig en annan läxa, dvs den att det är jobbigt att vara oförberedd.)

I min föreställningsvärld är det detta läxor ska vara i första hand. En förberedelse, så att morgondagen inte blir en fullständig överraskning.

Överfört till skolvärlden betyder detta att lärare ber sina elever att läsa ett kapitel i en lärobok, göra ett antal räkneuppgifter eller plugga in ett nytt avsnitt glosor inför kommande lektion.

Gör man det har man nämligen relevanta frågor att ställa under lektionen om det man inte förstod. Om mattetalet man inte lyckades lösa. Om ordet man inte förstod hur man skulle uttala. Blir det läxförhör eller dylikt blir det uppenbart vad man missat och därmed blir lektionen lättare att ta itu med.

Svårare än så är det inte. Inbillar jag mig.

Men i läxdebatterna är allting betydligt mer komplicerat än så. Idag läser jag att pensionerade skolforskaren Jan-Olof Hellsten tycker att hemläxorna helt borde slopas och att okunniga föräldrar helst borde avhålla sig från att hjälpa sina barn.

Pedagogikdocenten Ingrid Westlund fyller i resonemanget och konstaterar att:

– I dag tar vi väldigt många saker för givet i skolan, som bland annat läxorna, men faktum är att vi inte vet så mycket om dem.

Det har alltså inte forskats så mycket på det här med läxor. Alltså vet vi inget om dem. Ursäkta en dumbom, men kanske har det inte forskats så mycket för att det som står att finna är uppenbart? Förberedd är bättre än oförberedd.

Westlund påpekar också att det här med läxor utgör ett problem för många barn, som efterfrågar ”tydliga gränser mellan just arbetstiden och fritiden”.

Men ärligt. Är inte detta halva grejen med läxor? Att sakta men säkert växa in i nya uppgifter och självständighet? Att inse att livet inte består av tydliga gränser, men att man själv kan sätta dem.

Hjälp med läxorna är förstås inte dåligt. Det är till exempel roligare att bli förhörd på glosor än att sitta och täcka över de engelska orden med ett papper och förhöra sig själv. Men grunden för en läxa måste vara att det ska gå att göra den själv. Läxan är ju inte bara själva boken eller uppgiften du för stunden har i knät, utan också ett sätt att successivt lära sig självständigt arbete och inlärning.

Om hemuppgifterna har blivit en så kvalificerad uppgift att de kräver en utökad skoldag och närvarande lärare, så undrar jag om de ens kan kallas läxor.

Då är det väl helt enkelt en lektion?

Arkiv