Tro och veta om Svantesson

Diskussionen om arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantessons kyrklighet ger mig principiell klåda. Äpplen och päron flyger genom luften och ingen gör minsta ansats att skilja mellan frukterna. Ett praktexempel finner vi hos Åsa Linderborg, som häromdagen förkunnade att ”Elisabeth Svantesson är den riktiga Omar Mustafa”. Det håller inte jag med om. Men låt oss ta allt i tur och ordning.

…

Ministern är pastorsbarn, med bakgrund i Missionsförbundet. Därefter har Svantesson passerat Livets Ord och landat i Kristet Center. Djupt troende är nog en underdrift, kan man säga. Samtidigt kan vi notera att hon detta till trots valde att avstå från omröstningen, inte trycka nej, när homoäktenskapen klubbades. Således är hennes lojalitet inte obrottsligt vigd till den där församlingen, som säkert hellre hade sett ett nej. Ibland verkar hon uppenbarligen favorisera partiet eller en pragmatisk inställning.

Men hon tryckte ju inte ”ja”? Nä, och enligt egna uttalanden beror detta på att hon hade önskat en annan utformning. Jag har själv skrivit att även om införandet var historiskt och ett framsteg så är den lösning vi landade i inte självklart optimal, tiden får utvisa. Mycket talar för en renodlat civilrättslig ordning, och att föredra detta är inte homofobt.

Att avstå beslutet och därefter låta sin lojalitet gälla rikets lagar i allmänhet – även denna – är väl en rätt smidig hantering från någon med Svantessons tro. En rätt god illustration av devisen ”Live and let live”, om man säger. Själva grejen, att folk går omkring och tror att homosexuella är syndiga får vi nog hacka i oss. Många i detta land kommer i religiöst utförande av olika snitt – och tror så. Det har de rätt att göra. Det väsentliga är att vi låter varandra vara i fred med våra synder och trångsyntheter. 

 

 

Visst. Kristet Center tror inte bara att homosexualitet är en synd, det ska man ha klart för sig. Det finns även aktiva handlingar, som tex förböner för att frälsa homosexuella från denna synd. I mina öron låter detta direkt obehagligt och jag förstår verkligen att man som homosexuell lämnar en sådan församling. Problemet är sannerligen inte nytt. Homosexualitet är förbjudet i många religioner och samfund och inte sällan hanterar de förbudet på sätt liknande Kristet Centers, dvs man försöker ”rädda” personerna från sin läggning och därmed undan helvetet eller andra straff.

I mina ögon är sådana grepp gräsliga. Oundvikligen tänker man på de psykiska effekterna för de människor som utsätts, men visst kan det i dylik praktik finnas en vilja att hjälpa. Förmodligen finns det ofta även en önskan att bli räddad även från personerna det gäller, eftersom de troligen är troende församlingsmedlemmar de också. Situationerna saknar inte komplexitet… Vad Elisabet Svantesson tycker om just denna praktik vet vi inte. Vi vet överlag rätt lite om hennes bevekelsegrunder. Är hon med i KC för homo-förbönerna eller gillar hon att kyrkan missionerar mycket? Bra körer? Helt enkelt: Är det verkligen rätt av oss att kräva hennes kommentarer till allt församlingen tar sig för? Själv är jag, min oreligiösa läggning till trots, medlem i Svenska kyrkan. Men jag skulle finna det högst orimligt om någon försökte pådyvla mig ansvar för allt detta samfund gör.

 

Dock. Det är förstås troligt att Svantesson tror att den yttersta dagen inte är något att se fram emot för homosexuella. Vem vet, kanske ber hon rentav i hemlighet för människor hon känner som är homosexuella. Oavsett vilket så har vi här att ta ställning till om detta är att betrakta som ”hat”, vilket varit ett vanligt förekommande påstående under veckan när ministerns lämplighet ifrågasatts. Själv tycker jag det är en problematisk slutsats eftersom den tolkar in mer än vad som är möjligt. En förbön kan, i den troendes ögon, vara uttryck för en omtanke. Att benämna en bön och en tro ”hat” är att tolka in för mycket, mer än vi ser med ögat.

En sån insyn har vi inte, ändå talar många som om de hade full information om huruvida det pågår hat i Svantessons huvud. Slutpunkten för hat-argumentet är förstås att Svantesson tror fel och bör ta avstånd från sin tro för att bevisa att hon inte hatar. Att driva det dithän är emellertid att klampa rakt in i religionsfriheten – och när någon undrar hur vi kan ta oss rätten att tvinga någon att ta avstånd från sin församling så pekar vi slappt mot ”hatet”, som nu har upphöjts till fakta.

Jag finner det problematiskt att så många är redo att driva fram detta scenario. Svantesson är mumma för alla ståuppare, satiriker och ledarskribenter därute, det får man ju sannerligen säga. Public Service i Godmorgon kan fira denna utnämning i månader. Hån, satir, syrlighet – allt det där får Svantesson snällt hacka i sig. Men vi har inte rätt att helt sonika påstå att hon hatar och utifrån detta ställa krav om att hon ska ta avstånd från sin församling.

 

Detta om själva församlingen och tron. Nu till den jämförelse som snabbt blivit populär – nämligen den med Omar Mustafa och drevet kring honom. ”Elisabeth Svantesson är den riktiga Omar Mustafa”, skriver som sagt Åsa Linderborg i en text, som driver tesen att Svantesson ”slipper försvara sig för att hon är kristen och moderat”.

Nåja, jag ser rätt många krav på förklaring och ännu är inte det här drevet färdigsprunget. Men drar Linderborg med flera en rimlig parallell? ”Omar Mustafa tvingades försvara sig mot en massa åsikter han aldrig haft och han gjorde det med emfas”, skriver hon, och konstaterar att det spelade ingen roll hur Mustafa värjde sig – eftersom han var muslim.

 

Men var Mustafas religion verkligen skälet till hans fall? Handlar allt – både drevet kring Svantesson och kring honom – bara om att vår tolerans för religiositet är låg? Och i hans fall ännu lägre? Nej, jag tycker inte att dessa fall är så lika som Linderborg, Ulf Bjereld med flera hävdar. OM problemen kring Omar Mustafa bara hade rört funderingar kring hans trossyn på homosexualitet eller något annat så hade likheterna varit större, men diskussionerna kring honom gällde inte hans privata religiositet. Då hade han haft mycket lättare att göra precis som Svantesson och hänvisa till att det är hans ensak vad han tror och ber om (och det är det!).

Nej, diskussionen kring Mustafa rörde inte hans tro. Visst fanns det uttalanden från delar av S valberedning som tydde på att man hade en så oförblommerad token-inställning till förslaget, men kritiken mot honom stod sannerligen inte på en så snäv bevekelsegrund.

Kritiken rörde hans gärningar som ordförande i Islamiska Förbundet i Sverige – en organisation som inte är en församling, utan snarare en intresse- eller paraplyorganisation, med syfte att bevara och stärka den muslimska identiteten och närvaron i Sverige, underlätta för religionsutövandet och kulturen etc. Det vill säga påverkansarbete i samhälle och politik. Det är en viktig skillnad. I det ena fallet rör vår debatt en församling och föremålet för vår debatt är en enskild medlem i denna, i det andra fallet diskuterade vi en intresseorganisation och huvudpersonen i denna debatt var den som ansvarade för organisationens arbete.

Även det faktum att organisationen är en del av Muslimska Brödraskapet var en väsentlig faktor i diskussionen – inte minst eftersom det senare är en rörelse som syftar till att skapa en islamisk stat i vilken lagen inte är sekulär, utan grundad i religionen, något som givetvis kontrasterar på ett ganska uppseendeväckande sätt mot vad såväl S som övriga riksdagspartier står för.

 

En annan skillnad är förstås den att uppståndelsen kring IFiS olika inbjudningar och publiceringar hade sin grund i att de uttalanden och hållningar som de omdiskuterade personerna hade luftat var väsentligt mer aggressiva än vad en förbön mot synden homosex kan sägas vara. Att bjuda in eller publicera personer som förespråkar spöstraff eller värre för homosexualitet (Al Qaradawi, publicerad på IFiS under Mustafas ordförandeskap och en av Muslimska Brödraskapets viktigaste intellektuella ledare) eller beklaga sig över att klimatet blivit så otillåtande när det kommer till att uttrycka hur äcklad man är av homosexuella eller visa offentligt hur mycket man ser ner på dem (Yasir Qadhi, teolog/skriftlärd, inbjuden av Mustafa) måste sägas vara några kliv upp från förbön. Apropå hat.

 

Nu har det även uppdagats att Svantessons församling bjudit in en föreläsare som både ägnat sig åt någon sorts häxutdrivning (GAH!) och uttryckt sig antisemitiskt om israeliter, vilket får antas betyda judar, inte bara nationaliteten, även om man generellt bör vara noga med att inte sätta likhetstecken mellan de båda.

Det senare låter inget vidare, och jag kan inte denna församling tillräckligt, men jag har svårt att få ihop antisemitism med att församlingen i övrigt tvärtom verkar oerhört intresserad av goda relationer med judendom och judisk kultur, man samlar regelbundet in pengar till projekt ägnade åt att utveckla de ”judisk-kristna relationerna” och bjuder in Israels ambassadör för att stärka dem etcetera.

Jag vet helt enkelt inte. Jag kan inte säkert säga vad som väger tyngst här, det ovan nämnda eller den där pastorn från Uganda, så i detta avseende får man säga att juryn fortfarande är ute. Däremot, om vi nu ska återgå till det här påbjudna jämförandet med IFiS/Mustafadrevet så var ju antisemiterna i det senare fallet lite mer hardcore. Att med emfas hävda att judar dödar barn och använder deras blod som ingrediens i bröd är i mina ögon mer besvärande än att ha nån vag idé om att på yttersta dagen så ska vi alla uppgå i kristendomens härlighet – eller dö.

Men visst, det finns antisemitism i en del väckelsekristendom och församlingens förtjusning i denne talare smickrar varken Kristet Center eller Svantesson, så mycket kan man ju säga. Jag kan dock inte säga att jag finner det rimligt att hålla Svantesson ansvarig för inbjudan, lika lite som det vore rimligt att hålla en slumpmässigt utvald svensk muslim ansvarig för vilka inbjudningar IFiS gjort. Eller ens en slumpmässigt utvald IFiS-medlem.

 

Det glunkas och fnyses att den som reagerar annorlunda på fallet Svantesson än fallet Mustafa har avslöjat sig som blind av kärlek till moderaterna – eller av hat mot islam. Ingen av dessa känslor har plats i mitt hjärta. Jag påstår istället att den som inte förmår se skillnaderna mellan fallen – och att dessa skillnader utgör en fullt rimlig bakgrund till att man reagerar olika – ja, den kanske ska fundera lite på varför den vägrar utföra ett ärligt sammanvägande av samtliga faktorer.

 

Det mest tydligt politiska vad gäller Svantessons bakgrund är tveklöst hennes aktivitet i Ja till livet, såtillvida att detta är en solklart politisk organisation som sysslar med lobbying och påverkansarbete. Det går liksom inte att påstå att engagemang i Ja till livet är en privatreligiös angelägenhet och här finns det tveklöst likheter med Mustafas gärning hos IFiS. Svantesson jobbade för en intresseorganisation, vars hållning och arbetsmetoder är kontroversiella. Frågan är då: kan någon som har så svårt för aborter vara regeringsmedlem?

Mitt svar blir ja. Jag tycker hon har fel, men det är inget jag är ovan vid när det kommer till regeringsmedlemmar, varken den här eller tidigare. Vore hon socialminister skulle jag troligen ha ett annat ljud i skällan, men hennes portfölj – kombinerat med uttalat stöd för gällande lag och rentav avståndstagande från tidigare åsikter – gör min oro för detta liten. Det som finns kvar är möjligen misstanken att hon i själ och hjärta fortfarande finner aborter djupt felaktiga. Det måste hon ha lov att göra.

 

När allt detta är sagt. Jag har träffat på Svantesson två-tre gånger i panel- och seminariesammanhang. Mitt intryck var då enbart kopplat till hennes portfölj och intrycket i detta avseende är alltigenom positivt. Hon verkar kunna sitt område jäkligt bra, på det där sättet som folket runt ministrarna kan, snarare än statsråden själva.

Om man för en sekund bortser från allt jag skrivit om ovan, så har jag en annan reflektion att göra, mer på temat regeringsombildningen. Det är faktiskt synd att hon tillsattes när det inte finns någon tid kvar att göra något. Det är synd att hon tvingas springa det här gatloppet utan chans att faktiskt vara minister. Rentav taskigt av Reinfeldt, kan man tycka. Men han har säkert sina skäl. Varav få lär vara arbetsmarknadspolitiska.