Annons

Ledarbloggen

SvD

SvD

Jag har följt debatten på SvD:s ledarblogg avseende soldatboendet den senaste veckan, skriver major Peter Almström som tidigare var chef för 72:kompaniet vid Livgardet(tidigare inlägg här, här, här, här, här, här, här och här, och här):

Jag var tills för knappt två månader sedan chef för 72. kompaniet varifrån artikelförfattarna kommer. Det sista jag gjorde med kompaniet var att leda dem under övning Cold Response i Nordnorge, en övning omfattande 15 000 man från nästan lika många nationer som borde vara en höjdpunkt för en officer att delta i med sitt förband. Kompaniet uppfyllde alla förväntningar och fick mycket beröm i hur man löst sina uppgifter.

För mig själv blev det dock en besvikelse. Under utvärderingen när vi rekapitulerade övningen stod det klart för mig att jag under året som föregått övningen hade ägnat alldeles för lite tid till att träna mig själv i min befattning. Jag var inte tillräckligt skicklig att leda kompaniet i fält, jag hade ägnat alldeles för mycket tid till att starta upp kompaniet med all planering och administration, utbildning i PRIO (Försvarsmaktens nya verksamhetsledningssystem) m m. Jag hade inte avsatt tid att träna på min huvudtjänst.

Vad värre var, eftersom jag visste vilka utmaningar jag hade framför mig med att; fortsätta att ta striden med högre chef om boendet; att rekrytera nya soldater (30 procent avgångar under första året) samt alla andra utmaningar så såg jag inte möjligheten att hitta tiden för att  åtgärda mina egna utbildningsbehov.  Men framförallt var jag trött.

Jag var inte fysiskt trött, som infanterist är jag i god form. Men jag var mentalt helt slut efter att ha varit kompanichef i drygt två år under omställningen från värnplikt till anställt försvar med alla de friktioner som varit.

Efter att ha pratat med mina plutonchefer valde jag att kliva av och be bataljonschefen om förflyttning till ett stabsjobb. Det var ett för mig personligen mycket jobbigt beslut att fatta då jag hade lagt ned en stor arbetsinsats på att starta upp kompaniet och varit inställd på att leda det intill att dess uppgift i Afghanistan under våren 2014 avslutats. Det underlättade dock att jag kunde lämna över kompaniet till min mycket duglige ställföreträdare Henrik Nordén som jag har ett stort förtroende för och som tidigare skrivit här i bloggen.

Jag vill genom att skriva här uttrycka den stolthet jag känner för mina före detta officerare och soldaters inlägg på SvD:s ledarblogg och uppmana Högkvarteret att bemöta dem. Anledningen till att de skriver dessa inlägg är helt enkelt att de tillhör en oerhört lojal yrkeskår som inget hellre vill än att samträna sig för att göra en insats för Sverige, här hemma eller utomlands. Den enda bonus de förväntar sig av sitt arbete är en känsla av att göra något viktigt för sitt land samt äventyr, kamratskap och laganda.

De har liksom jag stått ut med mycket dumheter i jobbet men denna fråga om boendet har blivit droppen som fått bägaren att rinna över. De är helt enkelt rädda att ett antal soldater kommer sluta med hänsyn till detta beslut. Soldater som de lagt ned mycket arbete på att utbilda och träna tillsammans med och skapat en samhörighet med. Soldater som egentligen inte vill sluta.

Förslagen, synpunkterna och kritiken har framförts till högre chef i över ett år utan resultat innan den nu till slut hamnat på SvD:s ledarblogg. Att deras inlägg inte ens nu bemöts av Försvarsmakten med bättre argument än att soldatjobbet är som vilket jobb som helst finner jag upprörande. Hur kan man från Försvarsmakten driva en sådan uppfattning?

Jag anser att dessa soldater och officerare visar prov på stort ledarskap och ryggrad genom att i debatten framföra sina åsikter, det är avsevärt enklare att bara genomdriva besluten med kommentaren att högre chef vet nog bäst. Och man behöver inte vara orolig att de inte skall leva upp till fattade beslut – det gör de dagligen trots att de inte har samma uppfattning som den som fattat besluten.

Kräva att en underställd visar respekt kan man nog göra, men man kommer inte få någon förrän man själv visar denne respekt genom att lyssna på vad den säger och faktiskt ändra beslut när man inser att de är felaktiga.

Vi befinner oss i en stor omställning, det har vi alla förståelse för. Men omställningen måste ske i dialog med dem som är längst ut i organisationen och skall genomföra den. Just nu är det bara monolog. Vi framför synpunkter och konstruktiva förslag på hur man skall förändra verksamheten eller lösa nya uppgifter. Den enda respons vi får är att förslagen inte är genomförbara, i regel är anledningen att det kostar för mycket pengar eller att det är ogenomförbart med hänsyn till svensk arbetslagstiftning.  Ibland får man som truppofficer en känsla av att vissa officerare förtränger sina tidigare erfarenheter från karriären innan Högkvarteret och ersätter dessa med en miniräknare.

Jag drar inte hela Högkvarteret över en kam. Jag vet att det finns många engagerade officerare där som bryr sig. Men alltför ofta är det enda som räknas att något håller sig inom budget, ytterst sällan pratar man om vilken kvalitet som skall levereras. Kanske måste arbetslagsstiftningen förändras för att passa det nya försvaret med denna nya personalkategori. Förändra lagstiftningen gör politikerna, men någon måste tala om för dem att den behöver förändras.

Under detta första år så är det inte bara jag av officerarna som slutat på kompaniet för att man känner att man inte räcker till för att lösa sin uppgift. Även två av plutoncheferna har slutat av liknande skäl. De som är kvar kämpar hårt med en stor arbetsbörda. Jag vet att Henrik, Calle, Sven och Markus hellre än att skriva debattinlägg i SvD ägnar sig åt sin huvudtjänst. Huvudtjänsten är att träna sig själv och sina soldater att genomföra den svåraste uppgiften, d v s väpnad strid. Jag ber nu Försvarsmakten att visa dem respekt genom att lyssna på deras synpunkter och underlätta deras vardag så att de kan göra just det. Dessutom kanske vi undviker att fler officerare hamnar i min situation och vi får fler chefsbyten.

Nyckeln till att lyckas med den stora förändring som Försvarsmakten genomför nu är att låta soldater och officerare vara delaktiga i förändringen. Men då måste man inte bara lyssna på vad de säger utan även vara beredda att ta konsekvenserna och ändra på uppenbarligen felaktiga beslut. Då kommer man att få lojala, engagerade och delaktiga soldater och officerare. Fortsätter man på den inslagna linjen kommer man att få oengagerade, bittra tjänstemän som helst håller sig på kontoret och bara jobbar för lönen. Och sådana kommer varken kunna försvara vårt land eller göra skillnad utomlands.

Jag kommer ihåg när jag som ung officer bevistade den årliga Lillejulsfesten på Livgardet, varje år var det en äldre officer som när han stod på scenen och delade ut sitt vandringspris till regementets främste utbildare i strid alltid avslutade med att ropa” Se upp för kontorsbrigaderna!!” Då skrattade jag men förstod inte riktigt vad han menade, nu förstår jag vad han menade men skrattar inte längre.

Peter Almström
Major, Fd Chef  72:kompaniet

Arkiv